Helgen var tyvärr inte så rolig som man skulle önskat, av den lilla anledningen att jag blev förkyld -igen.. Oliver lika så och jag fick vara uppe på natten för både näsdroppning, nässugning, tröstning och matning. Tomas blev tack och lov inte sjuk och och i natt -tråkigt- åkte han tillbaka till Östersund -igen.. Men lite ljus, för nästa vecka ska han arbeta i Stockholm!

Marcus har fått sina glasögon nu och han är himla söt i dem, men han själv hatar dem och har nu brutit sönder dem helt.. Samtidigt som det är både synd om honom (för att han är med om en jobbig övergång) och han visar sig himla smart (som tänker att "om jag bryter sönder dem, så slänger mamma och pappa dem och jag slipper dem") så är det naturligtvis inte okay. VI måste alltså in på synsam och se till att få nya (tur att det är "drulle"garanti på dem, det första året)! Detta får dock bli imorgon, då det inte hans med idag.

Och varför hann jag inte med det superviktiga -min sons ögon, idag? Jo eftersom inget blefv som jag planerat. Jag satte mig ned vid datorn och Oliver ville inte sitta i mitt knä och tumlade fram och tillbaka och ville ned på golvet. Idioten jag sätter ned honom men ödesdigert nog så tittar jag inte ned på golvet för att se att det är okay.. usch vilken skit jag känner mig som. I vilket fall så hör jag hur Oliver börjar kvälja, antingen som vanligt eller av något i halsen, men jag vet ju inte så jag plockar upp honom och dunkar honom i ryggen, i enlighet med vad jag lärt mig på första hjälpen kursen för barn mellan 0-7 år. Hade han något i halsen så fick han loss det, men jag börjar oroligt se mig runt på golvet och ser till min stora fasa att där ligger stora nålar!

Jag ringer givetvis maken (nästan framme i östersund) och berättar (Oliver lider inte på något sett nu och är som vanligt). Sedan ringer jag sjukvårdsupplysningen som säger åt mig att åka till sjukhuset (det visste jag redan, nu var det för att fråga om hur, som i sjuktransport, eftersom jag inte har körkort). Mamma var på alert för att åka från jobbet, men eftersom det skulle ta henne en timme att ens komma hit och vårdguiden resonerade att de tyckte att komunalt skulle ta för lång tid, så ringde jag istället svärmor. Hon var här på 15 minuter. Faster Anna-Karin stack omgående från jobbet och hämtade Marcus.

Vi kom till Astrid Lindgrens barnsjukhus ca 11 (det hände 9.40) och det tog bara en 10 minuter innan 2 läkare anlände för att undersöka Oliver. De sa omgående att han skulle upp på röntgen. Väl på röntgen tog det kanske 5 minuter innan det var våran tur och de tog en bild och efter kanske 5 minuter ville de ha en till bild på magen (den förtsa med hals och lungor. De la sedan också till, efter 2 minuter, att de skulle filma lungorna för att se att röngen inte missade något. Vi fick vänta ca 30 minuter på svaret, men allting såg -som tur var!! bra ut! De tog oss på fullaste allvar och var nogranna!

(Detta fick mig naturligtvis glad, men det fick mig också att känna mig SÅ mycket mer ledsen för pojken i danmark som dog av batteriet, eftersom hans föräldrar bönade om att få rönga avtersom de hävdade att de visste att pojken svalt batteriet. Men nej, och pojken dog. Här kom vi in och sa att Oliver kanske hade svalt en nål och han fick omgående två bilder OCH film. Jag klagar alltså inte på den underbara behandligen vi fick, utan visar bara extra på idiotin i danmark).

Marcus har varit hos sin faster hela dagen och han är fortfarande där. SÅ ikväll är det bara jag och Oliver. Jag sakn ar min lillgubbis!

Ska mata Oliver och sen lägger jag ut bilder från den senaste tiden