Vi var på vägen hem från Anders och Liza nu ikväll, efter en jättetrevlig kväll, med mycket skratt och spel och på vägen hem passerar vi järnvägen. Jag hörde hur en kvinna grät förtvivlat och hur någon stod och pratade med henne. -vi måste gå dit, sa jag till Tomas och vi gick dit ljudet var. Jag såg att det satt en helt förtvivlad kvinna vid tågspåret och grät och skrek att hon inte ville mer och att hon inte orkade mer. Jag stegade bestämt fram till kvinnan och började prata med henne. Det märktes omgående att hon var helt instabil, jättefull och hon grät helt förtvivlat om att hon inte orkade mer. Jag tog tag i hennes arm och började prata till henne. Både mannen och Tomas ställde sig och såg på hur jag snart lyckades få kvinna bort från tågpåret genom att tala till henne. -vem är du, frågade hon. -jag är Linda och jag bryr mig. Ibland känns livet fruktansvärt, jag vet, men du ska inte hoppa framför tåget. Vi ska gå bort till bänken och prata. Hon fortasatte gråta förtvivlat men jag fick henne bort från spåret. Mannen sa till mig lite försiktigt att han ringt polisen och de kom strax därefter. -bra gjort. sa de till mig och jag kände att kanske, kanske hade jag räddat henne