Igår ramlade Oliver ur soffan. Han sprang i soffan och flög över armstödet och ned på golvet. Där slog han huvudet i skrivbordsbenet (ligger efter golvet i metall). Jag hade inte en chans att stoppa honom, trots att jag hade koll på honom! Fruktansvärt obehagligt.

Eftersom smällen var så hård och han fick ett mycket tydligt märke i huvudet så åkte vi in (efter att ha pratat med sjukvårdsupplysningen) till sjukhuset och blev efter ett kort stopp i Danderyd (kom inte ens in, utan blev stoppade i dörren) refererad vidare till Astrid Lindgrens. Eftersom Oliver inte svimmat och såg ganska pigg ut där så fick vi gå till närakuten.

Vid det här laget så kände vi att vi kunde ha åkt hem igen och hållit koll på honom hemma. Han verkade opåverkad av vad som hänt, men sjukvårdsupplysningen rekommenderade att vi blev undersökta, så att det inte var en skallskada, så vi anmälde oss. Jag menar ens barn är ju det käraste man har, så det är klart att man gör allt för dem.

Vi kom in på närakuten klockan 21 ca och vi kom inte därifrån fören 23,30 ca! Vi fick komma in sist av alla! SJÄLVKLART ska man ta barn med de akutaste skadorna först, absolut, verkligen. MEN eftersom Olivers undersökning tog ca 3 minuter allt som allt och de visste sedan inskrivningen att det förmodligen inte var något fel, ja då kunde de nog tagit oss emellan någon. Det kanske låter som om jag menar att "oh vi borde fått gå före" någon stackare som behövde gå in mer, men det var mest äldre barn och ungdomar där, inte alls många små barn och det var ingen som verkade ha något akut what so ever. Det var till och med som om att de glömt bort oss för när vi var sist kvar så kom en läkare och undrade varför vi inte fått hjälp. Mmm.

Men huvudsaken var att lilla Olibert inte hade skadat sig!