93 dagar till beräknad nedkomst

Ännu en dag har gått förbi av graviditeten och nu är det bara 93 dagar kvar tills den 9 september då bebisen är beräknad. Visst, det kan bli både mer och mindre, men får jag önska och bestämma som jag vill så får han gärna komma tidigast den 28 augusti. Han behöver inte heller vänta så mycket längre än så.
Anledningen till detta exakta datum är för att vi har en spelning på ett bröllop på kvällen den 27 augusti och jag vill gärna göra detta. Detta är i vecka 38, så han får gärna komma dagen efter. Varför inte få lite värkar på morgonen efter spelningen? Ja, vi får se. Planera går ju inte.

Dagen idag har skilt sig från mina andra dagar detta år. Jo men det är klart att alla dagar skiljer sig från varandra, men om jag ser på det så här, så arbetar man i veckorna och är ledig på helgerna. Alltså så som det brukar vara (för mig i alla fall). Men idag träffade jag läkaren på MVC för tredje gången. Jag träffade läkaren vecka 15 första gången och sa då nej till en sjukskrivning. Jag ville kämpa på trots mina smärtor. Sedan träffade jag läkaren igen för tre veckor sedan och då rekommenderade hon mig verkligen en sjukskrivning, men jag sa nej. Jag har haft ett ganska jämt ont fram tills strax efter jag var där senast. Men nu är skillnaden så påtaglig. Jag har ont, jag får kramper och massa sammandragningar. Jag mår också illa och får migrän. Jag kan inte röra mig ordentligt och gör jag något ansträngande på dagen så får jag lida ordentligt för det på kvällen. Jag kan heller inte sitta på stol längre stunder m.m. Hon tyckte det var dags för mig att inse fakta idag.
Hon började med att på ett vänligt sätt skratta lite åt att jag lutade åt en halvtidssjukskrivning. "Du tror att du ska arbeta halvtid". Sedan gjorde hon sin undersökning och började fylla i ett papper. Jag såg att det var till Försäkringskassan och frågade henne vad hon skrev. "Jag skriver en heltidssjukskrivning till dig nu. Du ska vila" osv. Så.. ja, nu får jag hoppas att detta hjälper mig något med mina besvär. Men jag erkänner att jag känner mig bra värdelös som har det så här. Kvinnor i alla tider har ju varit gravida och bla bla, ni vet. Då borde jag väl klara av det, jag gjorde ju det med mina söner. Men ibland så kanske det är lika bra att inse faktum också.

Efter jag varit hos doktorn åkte jag hem till min mamma och satt och tog det lugnt innan jag hämtade barnen på dagis. Så blev jag tvungen att gå ned på centrum och kopiera sjukintyget och sedan köpa frimärke och kuvert och posta det. Den lilla minieskapaden har gjort att jag sitter här ikväll och har så himla ont igen. Visst jag har haft ont hela dagen, men som jag sa innan, gör jag något ansträngande så får jag sota hårt för det. Tack och hej vad ont jag har. Det är så typiskt att Tomas är borta och jobbar då så jag är ensam hemma med barnen.
Komihåglapp till mig: be mamma om att låna vetekudden för eventuell hjälp när det blir så här.

För att prata om nått positivt en sekund innan jag kryper ned i sängen, så har vi skaffat en katt till. En liten syster till Tasse. Det roliga är att det är hans halvsyster på riktigt och de har connectat så himla bra. De är jättemysiga tillsammans och han tar så väl hand om henne och tvättar henne osv. Så det är mys.

Imorgon ska jag göra en glukosbelastning. Ni kan väl hålla tummarna för att jag inte kräks eller får en sockerchock?


Missi


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0