Here it is, förlossningsberättelsen om Leo

Före/hemma

Den 4:e september, 5 dagar innan Leo var beräknad att födas, så bestämde vi oss för att ta en rask promenad för att se om det kunde hjälpa något på traven. Leo var lite småseg i magen och jag hade varit inne på några extrakontroller på specialmödravården -av just den anledningen. En av gångerna hade det visat sig att det var på gränsen till okay med fostervattenmängden och trots att ultraljuet efter visade sig ligga på normal nivå igen, så bokades det in fler kontroller. Det hade också gjorts åtskilliga kontroller av min livmodertapp och senaste status som var gjord torsdagen den 1:a september hade sagt att jag var öppen 3 centimeter som lätt gick att tänja till 4 och att det var mjukt och fint. Jag stod fortfarande fast vid mina tankar om att jag på grund av alla förvärkar jag hade, vilka jag många gånger fick småandas lite genom, nog troligtvis skulle missa när det väl var dags på riktigt.


Promenaden gick vi och som vanligt då jag raskade på så malde det ibland obehagligt i bäckenet och gjorde ont då jag kände Leo vrida runt på huvudet där inne. Däremot kom det varken förvärkar eller mensvärk. Det hade underligt nog varit väldigt lite av den varan de senaste dagarna -till skillnad från alla förvärkar och menssmärtor jag fått utstå ganska länge vid det laget.

Vi stannade och åt lunch, handlade och raskade sedan på hemåt igen. Inga känningar i magen och jag var trött, så jag la mig och sov mellan ca 15-16.30. När jag vaknade så frågade jag Tomas om han ville känna på min livmodertapp, som han gjorde då vi väntade Oliver och det ville han. Efter lite trixande hittade han in i tappen och kunde försiktigt känna Leos huvud där inne. Han sa att det var jättemjukt och följsamt och sedan var det inget mer med det. "Vi får helt enkelt hoppas något händer snart". Egentligen kände vi ingen stress över att det skulle komma igång så fort som möjligt, det var bara det att man blev trött av alla kontroller av Leo i magen och oron som följde varje gång som han var för lugn i magen.

Jag låg på soffan och tog det lugnt och då dök min väninna upp på ett surprice visit runt 17.30. VI satt och tittade på kort på datorn och jag kände den bekanta mensvärken som smög sig på. Dock registrerade jag inte vidare mycket av den eftersom jag var så van. Förvärkarna kom också men de var milda så jag sa inte så mycket mer än att skoja lite om att Tomas kanske råkat ge mig en hinnsvepning.

Förvärkarna kom någon gång då och då men var inget som gjorde ont. Vad jag dock reagerade på var att de fortsatte komma istället för att försvinna efter någon timme vilket de brukade göra. Anna sa åt mig att göra en smörgås ifall nått skulle starta men jag sa att kommer det igång så hinner vi fixa smörgås imorgon bitti. Efter idol satt vi och pratade om våra förlossningar och utdrivningsskede blandat med hur maken ska ställa sig till att åka till jobbet om man vaknar med värkar -ifall det bara skulle vara förvärkar. Anna gick hem vid 23 och det kom någon förvärk någon gång men de kändes fortfarande knappt och jag var bombsäker på att det inte var nått på G.

Vi kom inte i säng förrän närmare 00-tiden trots att Tomas skulle upp till jobbet nästa morgon. Jag nämnde att jag fortfarande fick någon förvärk då och då och vi skojade om att vi får väl se. Sedan sov Tomas och jag var på FL på mobilen fram tills ca 02 då jag helt plötsligt kände att jag bara måste sova IFALL det var nått på G. Vart jag fick den känslan ifrån vet jag inte för jag hade inget som liknade värkar utan bara som milda förvärkar, men ändå något. Kanske. Eller? Jag somnade jättefort.

Ca 4.50 vaknar jag av att det gör intensivt (men absolut hanterbart) ont i magen. Lite groggy går jag upp för att kissa. Jag har ännu inte ens hunnit fundera på vad det var jag kände och om det var nått på G. Inne på toaletten får jag samma känsla i kroppen och magen igen. Jag ser en del av slemproppen samt lite blod på pappret och det kittlar till i magen då jag inser att det nog faktiskt är något på gång -på riktigt nu. Jag får en till medan jag är på väg upp i trappen till sovrummet igen och jag hör Tomas vrida sig i sängen och stänga av sitt mobillarm. "Är du trött?" frågar jag och Tomas stönar fram ett ja. "Men du behöver nog inte åka till jobbet idag för jag har värkar" sa jag. Jag ångrade mig samma sekund som jag sa det för tänk om det bara var de vanliga förvärkarna? "Är det på riktigt" frågade Tomas med hopp i rösten och jag sa att jo men det trodde jag.. men jag kunde förståss inte lova och vara säker.. Då kom en värk till och jag bekräftade helt plötsligt säkert att det var värkar av äkta vara.

"Tycker du att jag ska försöka sova lite till?" frågade jag Tomas, som om att jag inte själv förstått att det nog vore smart och han sa att det kunde ju vara bra om jag kunde det. Själv stod han och klädde på sig. Jag fick omedelbart en värk då jag försökte lägga mig ned och det var den första som gjorde riktigt ont. Den drog i med kraft och Tomas fick hjälpa mig upp ur sängen. Jag tänkte att det kanske kunde vara smart att börja klocka värkarna lite smått eftersom de ändå kommit ganska många nu på denna korta stund men erbjöd samtidigt Tomas att få fortsätta sova om han ville. Han tyckte dock inte att sova var ett intressant alternativ längre och gick med brett leende ned för trappen. Jag följde tätt efter och satte igång datorn. Medan jag väntade på att den skulle starta så sa jag till Tomas att jag kanske skulle messa min mamma om att det var på gång, men Tomas sa att vi kunde vänta lite så hon fick sova en stund till. Datorn startade upp och jag startade varktimer.se

Mina värkar var regelbundna från början. 3 minuter emellan. 05.10 ca sa Tomas åt mig att jag borde nog ringa förlossningen eftersom det var regelbundet från början och eftersom jag hade börjat andas igenom värkarna. 05.14 ringde jag samtalet och fick börja det med att andas genom värken. Jag var välkommen in så fort jag själv kände att det var dags, med tanke på att det var tredje barnet och så regelbundet. Jag tänkte fortfarande då att vi kanske kunde vänta någon timme hemma och hann till och med tänka tanken om jag skulle hoppa in i duschen. Men varje värk som kom blev bara starkare och bara fem minuter senare så insåg vi båda två att vi behövde åka in NU och ringde mamma. Det samtalet varade i 52 sekunder och efter det så blev det att göra i ordning våra halvsovande barn i en fart jag aldrig tidigare trott var möjlig. Tomas var förvisso den som gjorde det jobbet och jag stönade fram att de behövde skynda sig mellan värkarna.

Det kanske tog 10 minuter innan vi var på väg genom dörren och ut över gården för att ta oss ned till parkeringen. Mamma skulle ta vår bil och åka hem med barnen och pappa skulle skjutsa oss in till BB. på vägen ned till parkeringen får vi stanna ett tag eftersom jag började kräkas. En del av det kom i buskarna och en del av det kom mitt i gången. Men tack och lov hade jag inget annat än vatten i magen så jag slapp fundera på huruvida vi var tvugna att hämta något att skölja bort det med och kunde vanka vidare mot hissen medan jag inte hade någon värk. Mamma och pappa kom nere på parkeringen samtidigt som vi och Tomas lämnade bilnyckel till mamma och jag pussade pojkarna hejdå och hoppade in i baksätet. Tomas följde tätt efter och resan mot BB började.

Kör man i normal hastighet tar det ca 20 minuter att ta sig till sjukhuset i normal trafik. Nu var det tidigt på morgonen och ändå ganska mycket morgontrafik men pappa lyckades få oss till Danderyds BB på 10 minuter och jag hann bara med 3-4 värkar i bilen till min lättnad. Väl framme följde pappa med oss till dörren och jag andades genom en värk innan barnmorskan slutligen öppnade åt oss. klockan 06.00 skrevs vi in på förlossningen.


Sjukhuset

Jag önskade omedelbart epiduralen eftersom värkarna drog i så mycket men hade ingen aning om att det alldeles snart skulle bli avsevärt mycket värre. Undersköterskan berömde mig för hur kontrollerat jag andades genom värken jag fick på väg in på toaletten för att ta urinprovet de ber alla göra då de kommer in. Efter att ha lyckats klämma ut några få droppar i botten av plastmuggen så tog jag mig med möda mot sängen för att göra CTG. Tomas och barnmorskan drog av mig byxorna innan jag kom upp i sängen eftersom de sa från början att de ville sätta en skalpelektrod. Tur var det, för jag klarade ine att ha dosorna på magen, då det spände så fruktansvärt. Men de uppfattade innan dess att värkarna kom med 2-3 minuters mellanrum och att de var starka. Skalpelektroden sattes efter att de jobbat sig igenom vad de kallade tjocka hinnor. Jag var öppen 4 centimeter sa de, vilket jag tyckte var hemskt med tanke på hur ont jag hade. Det var ändå tredje förlossningen och enligt tidigare erfarenheter hade denna intensiva smärta inte kommit förrän närmare slutet.


Jag stönade åter igen fram att jag ville ha epiduralbedövningen och barnmorskan sa att det var nog inga problem, de skulle bara kolla lite blodtryck och så först. Blodtrycket visade sig dock vara högt och låg på 130/110 och jag fick i och med det veta att de var tvugna att ta blodprover på mig innan de kunde ge mig någon epiduralbedövning. Det skulle ta minst en timme innan jag hade möjligheten och barnmorskan föreslog därför lustgasen. Jag ställde mig otroligt tveksam till den eftersom jag inte klarade av den i de tidigare två förlossningarna (eftersom jag mådde så illa av den). Jag försökte tappert, men klarade åter igen inte av den och jag kände att allting blev sju resor värre eftersom jag inte kunde smärtlindra på något sätt. Jag kämpade däremot tappert på, obedövad i värkarna.

Eftersom det planerades en epidural så satte de en infart på min vänstra hand så allting skulle vara klart och förberett. Jag talade nu också om att det tryckte på nedåt och strax efter det så kände jag det välbekanta illamåendet och stönade fram till Tomas att han behövde hämta en spypåse. Min stackars man fick stå och hålla spypåsen åt mig medan jag låg ned och kräktes. Hälften i och hälften utanför. Tack och lov fortfarande med bara vatten i magen. Tejpen till infarten blev blöt av kräks och lossnade. Infarten fög ur och det blev blodigt. Sjuksköterskan torkade av mig och de fixade infarten igen.  

Jag låg fortfarande i sängen. Jag påpekade emellan värkarna att jag egentligen ville vara uppe och gå, som jag gjort i de tidigare förlossningarna, men det blev aldrig läge att ta mig ned på golvet. I ett par värkar så kunde jag inte hålla emot smärtan och jag skrek till. Emellan värkarna ursäktade jag mig för att ha dålig kontroll på mig själv, men barnmorskan sa lugnande att jag var mycket duktig och hade god kontroll och det var stärkande. Jag frågade igen efter epiduralen och barnmorskan sa igen att det var minst en timme bort innan jag skulle få den. Klockan var nu runt 7 och barnmorskan sa att jag kunde ju få västerviksmetoden om jag ville och trots att jag tycker att den verkar vara obehaglig att få så sa jag ja eftersom smärtan var för hög. Barnmorskan försvann snabbt och kom sedan tillbaka och sa att jag tyvärr inte kunde få den heller. Det kändes fruktansvärt tyckte jag. Ingen smärtlindring.

Det blev strax efter detta ett barnmorskeskifte och in kom den nya barnmorskan och nya undersköterskan. De kunde sedan inte lämna rummet eftersom allt var så intensivt. Barnmorskan undrade om jag inte ville försöka ta lustgasen igen eftersom jag i dåläget inte kunde få något annat och jag bestämde mig för att försöka igen och härda igenom illamåendet. Jag påpekade efter några värkar att det inte var någon skillnad på smärtan med och utan lustgasen och barnmorskan sa att det var för att jag var så långt gången i förlossningen. Så jag fick göra vad jag kunde för att distrahera mig med lustgasen. Jag började räkna alla andetag i den. Smärtan gjorde lika ont, men jag var aningen distraherad. Emellan värkarna berättade jag onödig fakta för barnmorskan, om mina tidigare förlossningar. Jag startade i princip alla meningar med "Nu ska ni få höra".

Efter ett tag så frågade jag barnmorskan om epiduralen inte var på gång snart. Då tittade hon i mina ögon och sa att den skulle vi nog inte hinna med. Då kändes det som en vägg föll över mig. Hur skulle jag kunna klara den fruktansvärda smärtan utan någon som helst smärtlindring. Hon kände på min tapp för att dubbelkolla. 8 centimeter öppen sa hon. Epiduralen var ingen idé. Från då så började jag säga "epidural" med den fina lustgasrösten, efter varje värk och önskade att lustgasen skulle berusa mig som man läst och hört att den skulle göra. Jag ville bara glömma smärtan en stund, men jag kämpade.

Kl 8 ca kom en narkosläkare in för att lägga epiduralen men hon sa att nålen var för kort och att hon behövde be en mer erfaren läkare komma och lägga den istället. Jag låg och försökte kontrollera mina rörelser under värkarna och försökte återhämta mig under de näst intill obefintliga värkpauserna.

Kl 8.10 kom en läkare in för att ta ett lactatprov, då Leo inte visade så pigga värden via skalpelektroden. Men hinnorna var i vägen så hon kunde inte komma åt, trots att jag var så öppen. Dock så vaknade Leo till medan hon höll på och gnugga på hans huvud och hon sa att de kunde vara nöjda i nuläget och avvakta vad som skulle hända. Jag frågade om det var risk för kejsarsnitt. Hon sa att det kunde bli så om han inte höll igång. 

Minutrarna senare så säger jag till barnmorskan att nu måste jag trycka på och det är nu! Barnmorskan känner på mig och säger att det är öppet ca 8 centimeter. Jag sa att det inte spelade någon roll för det var dags. Men jag kämpade för att inte trycka på och hör hur barnmorskan säger att "krysta inte än Linda, det är inte dags". Men håll emot då ropar jag och barnmorskan sätter en handuk mot min rumpa (jag låg på sidan). "Inte där" säger jag och stoppar själv ned handen och trycker emot under nästa värk som kom utan paus. Tomas som tyckte det var dumt att jag hade en nerspydd hand i underlivet tar tag i min hand och barnmorskan skriker till "Men herre Gud, han kommer ju nu". Hon slänger sig på larmknappen och tar sedan emot HELA Leo som kom ut i samma värk. Barnmorskan hann varken få på handskar eller få assistans av undersköterskan som kom in då det redan var klart, sekundrarna senare.

Jag var väldigt rädd att jag gått mycket sönder då jag krystade (ofrivilligt) då jag bara var öppen 8 centimeter men det var bara en jätteliten spricka som var så fin att det skulle läka utan problem sa hon. Hon sa också att anledningen till att det inte blivit några skador var för att jag öppnat mig de två sista centimetrarna under den krystvärken Leo kom ut på. Barnmorskan skrev i journalen att jag hade två krystvärkar sammanlagt.

30 minuter efter att Leo kommit ut så kommer en narkosläkare in genom dörren. "Jaha är det här det ska vara en epiduralbedövning?".

Leo föddes 8.19 den 5/9 (bf 9/9).
Han vägde 3250 g och var 49 centimeter lång.

Efteråt

I och med att allting gick så fort så blev Leo stressad i magen. Han bajsade ordentligt i vattnet innan han kom ut. Vattnet var alldeles mörkt av mekonium och han bajsade även på vägen ut. Han kom inte igång med andningen på en gång och barnmorskan klippte navelsträngen och ropade till Tomas att följa efter, sedan plockade hon upp Leo och rusade mot dörren. Jag hann stelna till med innan de hann ut ur rummet så började Leo skrika och de vände in. I efterhand sa de att de trodde han svalt fostervatten. Vi fick ligga inne på neonatalen tills på fredagen den 9/9 och Leo fick sondmatas med min mjölk och ersättning. Detta för att han fick höga infektionsvärden efter förlossningen. Allting gick dock bra. De upptäckte detta rdan på förlossningen då detyckte att Leo andades för häftigt (flåsade). Så födelsen blev en omvälvande upplevelse. å ena sidan hade jag en toppenförlossning, å andra sidan blev det inte att få åka hem och njuta på en gång. Det värsta var nog att vi inte kunde ha Leo hos oss som vi ville, då han första natten fick sova i neointensivrummet. Vi fick åka från Danderyds sjukhus eftersom de hade fullt och hamnade på SÖS. De var helt underbara där, men det var otroligt obehgligt i början för Leo fick åka ambulans dit och jag och Tomas fick åka taxi i efterhand. Det var en hemsk känsla att ha fött barn och sedan inte få ha bebisen hos sig. Tack och lov att allting gick bra!

Vi fick åka hem den 9/9 som sagt, på Leos beräknade födelsedag!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0