Idag blev jag så rädd att ord inte kan beskriva.

Vi har en helt vanlig dag hemma. Oliver är lite gnällig och Marcus har spring i benen. Själv är jag less på allting så jag var bara sur, över precis ALLT.. ja, idag kanske jag inte var världens trevligaste mamma. Ljuspunkten var i alla fall att Tomas skulle hem idag, vilket innebar att jag inte skulle behöva ta hand om allting själv och tur var väl det, för annars kanske jag skulle spenderat dagen, gråtandes i sängen. Efter en urladdning av surhet och skällhet så lugnade jag ned mig, tog en dusch, pussade på Marcus, matade Oliver och så ringde mamma vid 17 .

Mamma och jag pratade en liten stund och Marcus springer omkring och är nyfiken på när pappa ska komma, så han vill gå ut och cykla och se när pappa kommer. Efter ca 10 minuter -fortfarande med mamma i telefonen, så går jag ut för att kolla Marcus. Jag ropar och får inget svar, men det är vanligt, så jag ropar lite till, inget svar... Jag känner att jag måste gå och titta för det har hänt tidigare att han gömt sig bakom ett hörn och inte svarat. Samtalet med mamma bryts medan jag är ute och jag inser snart att Marcus inte längre finns på gården!!

Jag ropade och ropade allt jag orkade ifall han gått in till någon, jag ringer Tomas, som precis parkerat och han rusar upp. Jag ringer lillasyster och hon med tjej rusar upp, jag ringer mamma som sitter i bilen på vägen hem från jobbet och hon ska komma på en gång!

Tomas rusar ut på torget, Jenni knackar på hos grannarna, Frida in till Oliver (som jag satt i spjälsängen). Mitt hjärta slår så hårt att det kunde ha hoppat ur bröstet och jag hinner tänka en miljon tankar. HUR KUNDE HAN KOMMA UT FRÅN GÅRDEN?! släppte någon ut honom? HAR NÅGON TAGIT HONOM?! kommer jag någonsin se honom igen...
Ja, jag kan inte ens förklara hur rädd jag var.

Jag springer ned från gården, jag ropar, det är parkering och bilar överallt, jag springe in i centrum och jag är livrädd. Det sitter några småtjejer innanför och pratar och jag funderar, medans jag rusar in, om jag ska fråga om de sett honom MEN DÅ!!!! DÅ SER JAG HONOM!

Han var ensam, inte rädd, han strövade omkring ensam, med en tablettask i handen. Jag ropar, jag kramar, jag gråter, jag pussar, jag tar honom i famnen och sätter mig med honom mitt på golvet. Jag frågar hur han kom ut, vem han fått tablettasken av, jag ringer och meddelar alla att jag hittat honom. Tomas kommer, vi tar med honom hem. Lättnad.

Jag kan som sagt inte ens förklara hur ont det här gjorde i hela kroppen.
Jag lägger upp en bild från härom dagen igen, eftersom gården syns på den



Gården är som jag sagt tidigare, helt sluten och ett par trappor upp. Längst bort skymtar en grind till en stor betongtrapp ned till markplan. Det finns även en annan tung dörr in till rummet med hissen. Man kan även gå till höger i bild och där är det en låst dörr ut till ett hissrum, där man kommer ut på torget (fönstrena ni ser är skylights från centrum)


- rädd att aldrig få se dig igen