digster.se
Oj vad tiden rusar på! Jag ska skriva ett ordentligt inlägg här under kvällen om jag hinner. Men tillsvidare har jag någonting jag kan rekommendera er alla. digster.se!
Om ni har för vana att använda datorn för att lyssna på musik är detta verkligen någonting intressant. Via Digster kan du gå in och lyssna på en mängd musik och det bästa av allt är att det är färdiga spellistor. Här kan du gå in och fixa precis den spellistan du vill ha. Spellistorna är markerade enligt vad de passar till, som mingel, middag, träning, party osv och därigenom är det lättare att välja musik som passar för just det tillfället du behöver den. Givetvis kan man se vad som ingår i spellistan för att själv kunna se om det är en lista som man tycker passar ens egen smak. Du kan också skriva in dina preferenser och utifrån detta få rekommenderade spellistor för din smak. Jag har en kod att dela ut som, om den fortfarande fungerar, ger dig 6 månaders gratis användning av Digster, skriv en kommentar så ger jag dig den.
Så kör på, eller ska jag säga lyssna på?
Om ni har för vana att använda datorn för att lyssna på musik är detta verkligen någonting intressant. Via Digster kan du gå in och lyssna på en mängd musik och det bästa av allt är att det är färdiga spellistor. Här kan du gå in och fixa precis den spellistan du vill ha. Spellistorna är markerade enligt vad de passar till, som mingel, middag, träning, party osv och därigenom är det lättare att välja musik som passar för just det tillfället du behöver den. Givetvis kan man se vad som ingår i spellistan för att själv kunna se om det är en lista som man tycker passar ens egen smak. Du kan också skriva in dina preferenser och utifrån detta få rekommenderade spellistor för din smak. Jag har en kod att dela ut som, om den fortfarande fungerar, ger dig 6 månaders gratis användning av Digster, skriv en kommentar så ger jag dig den.
Så kör på, eller ska jag säga lyssna på?
God ju....?
Ännu en dag har passerat och jag känner mig mer hängig nu på kvällen än tidigare idag. Jag har ingen feber men halsontet och den dova huvudvärken sitter fortfarande i.
Idag har jag varit i Täby centrum och införskaffat oss en hemtelefon och några småsaker. Bland annat lite fina ord som Tomas klistrat upp på köksluckorna för att hotta upp vårat trista lägenhetskök med. Man får göra vad man kan på hyrd mark om man säger så.
Och snart är det jul. Vadå tänker vissa, hur kan man fundera på det redan?! Men som min kära make just sa så är det ju inte så mycket annat på gång just nu och tiden går så snabbt ändå så tar man det lugnt för länge så är det ju plötsligt en vecka kvar bara och inget är klart. Och för er med små barn så kanske det inte är okänt att cartoon network visar "jul i november" och kan de så kan även vi. Vi drar det dock inte lika långt och väntar således med julpynt och julmusiken tills advent är här. Men ikväll längtar vi och förfirar med en julfilm
Idag har jag varit i Täby centrum och införskaffat oss en hemtelefon och några småsaker. Bland annat lite fina ord som Tomas klistrat upp på köksluckorna för att hotta upp vårat trista lägenhetskök med. Man får göra vad man kan på hyrd mark om man säger så.
Och snart är det jul. Vadå tänker vissa, hur kan man fundera på det redan?! Men som min kära make just sa så är det ju inte så mycket annat på gång just nu och tiden går så snabbt ändå så tar man det lugnt för länge så är det ju plötsligt en vecka kvar bara och inget är klart. Och för er med små barn så kanske det inte är okänt att cartoon network visar "jul i november" och kan de så kan även vi. Vi drar det dock inte lika långt och väntar således med julpynt och julmusiken tills advent är här. Men ikväll längtar vi och förfirar med en julfilm
Jag kan bli så förbannad
Ibland är folk helt hänsynslösa med vad de lägger upp och ut för något på facebook. Jag pratar om olika nyheter, bilder och videos. Många gånger är det stora hemska bilder som hamnar rakt i nyhetsflödet och som man inte har en chans att frånkomma. Ibland är det länkar till nyheter och de kan man undvika eftersom det oftast står en liten kort rad om vad artikeln gäller och ibland är det som sagt klipp.
Igår råkade jag ut för just detta. Ett fruktansvärt videoklipp och helt utan förvarning. Det stod förvisso i texten innan klippet, som någon lagt ut, att det var många idioter på ett och samma ställe men det stod iget som helst "heads up" för att det kunde vara något fruktansvärt bakom rubriken WATCH THIS.
Intet ont anande så startade jag klippet och var beredd på nått åt det humoristiska hållet och möts av den fruktansvärda sysnen av en asiatisk liten flicka som blir överkörd. Jag tänker inte ens skriva ut mer detaljer om det för jag vill inte sprida det hemska som jag såg. Självklart stängde jag av klippet innan det hade gått klart, men skadan var redan skedd för jag hade ju sett den stora bilen... och den lilla flickan.
Jag hade väldigt svårt att somna i natt. Jag såg detta framför mig så fort jag slöt ögonen. Jag drömde tack och lov inte om det men sedan jag vaknat tidigt på morgonen kunde jag inte somna om på en bra stund då jag hela tiden såg detta framför mig om och om igen. Fruktansvärt och hänsynslöst.
Ja, jag vet att det är upp till oss vad vi ser och läser om på facebook och jag menar inte att personen som lagt upp videon i sig gjort nått fel men det hade inte skadat med en riktigt varning om vad det rörde sig om. Jag såg i kommentatorsfältet att det var fler som önskar att de aldrig klickat på länken. Tydligen är detta något som var i nyheterna i dagarna också. Jag kan förstå om man vill tala om att det finns idioter i världen, men att någon i världen ens tagit denna övervakningsvideo på en gata i ett asiatiskt land, klippt ut det hemska som hände och toppat med tragisk bakgrundsmusik och sedan lagt upp det på internet kan jag INTE förstå. Varför? Vad är meningen med detta? att vi ska veta ännu mer om vad som pågår i världen? Eller är det för att vi andra inte ska göra samma sak? Är det för att visa de människor i videon som bara gick förbi den överkörda flickan utan att erbjuda någon som helst hjälp, tills hon dog, att de är FRUKTANSVÄRDA IDIOTER, eller är det för att vi människor som aldrig någonsin skulle kunnat gjort som bilföraren eller de förbipasserande ska få mardrömmar och värk i hjärtat då vi blundar och återupplever ett klipp som vi aldrig kommer att glömma?
Kära lilla flicka, jag är så ledsen över att du fick vara med om detta
Igår råkade jag ut för just detta. Ett fruktansvärt videoklipp och helt utan förvarning. Det stod förvisso i texten innan klippet, som någon lagt ut, att det var många idioter på ett och samma ställe men det stod iget som helst "heads up" för att det kunde vara något fruktansvärt bakom rubriken WATCH THIS.
Intet ont anande så startade jag klippet och var beredd på nått åt det humoristiska hållet och möts av den fruktansvärda sysnen av en asiatisk liten flicka som blir överkörd. Jag tänker inte ens skriva ut mer detaljer om det för jag vill inte sprida det hemska som jag såg. Självklart stängde jag av klippet innan det hade gått klart, men skadan var redan skedd för jag hade ju sett den stora bilen... och den lilla flickan.
Jag hade väldigt svårt att somna i natt. Jag såg detta framför mig så fort jag slöt ögonen. Jag drömde tack och lov inte om det men sedan jag vaknat tidigt på morgonen kunde jag inte somna om på en bra stund då jag hela tiden såg detta framför mig om och om igen. Fruktansvärt och hänsynslöst.
Ja, jag vet att det är upp till oss vad vi ser och läser om på facebook och jag menar inte att personen som lagt upp videon i sig gjort nått fel men det hade inte skadat med en riktigt varning om vad det rörde sig om. Jag såg i kommentatorsfältet att det var fler som önskar att de aldrig klickat på länken. Tydligen är detta något som var i nyheterna i dagarna också. Jag kan förstå om man vill tala om att det finns idioter i världen, men att någon i världen ens tagit denna övervakningsvideo på en gata i ett asiatiskt land, klippt ut det hemska som hände och toppat med tragisk bakgrundsmusik och sedan lagt upp det på internet kan jag INTE förstå. Varför? Vad är meningen med detta? att vi ska veta ännu mer om vad som pågår i världen? Eller är det för att vi andra inte ska göra samma sak? Är det för att visa de människor i videon som bara gick förbi den överkörda flickan utan att erbjuda någon som helst hjälp, tills hon dog, att de är FRUKTANSVÄRDA IDIOTER, eller är det för att vi människor som aldrig någonsin skulle kunnat gjort som bilföraren eller de förbipasserande ska få mardrömmar och värk i hjärtat då vi blundar och återupplever ett klipp som vi aldrig kommer att glömma?
Kära lilla flicka, jag är så ledsen över att du fick vara med om detta
=)
Hej igen
Nu tycker jag att det är dags att starta upp bloggen igen. Den första smekmånaden med ny bebis har passerat och vardagen har börjat få rutiner igen. Leo växer och frodas. Från att han föddes har han gått upp ett kilo och har växt nästan 5 centimeter. JAG däremot har inte växt. Snarare minskat och det är helt underbart.
Ni kanske har sett det på bilder? Eller så har jag nämnt det att jag har en del kilon som jag behöver och vill tappa. Sedan den 27/9 2010 så har jag tappat hela 26 kilo och centimetrarna har minskat avsevärt. Eller vad säger ni om dessa minustal?
Midja vid navel: -20 cm
Mage under navel: -23 cm
Mage över navel: -11 cm (sedan 18 november 2010, då hade jag redan tappat 10 kg. Glömde mäta fr. början)
Lår: -15 cm
Vad: -9 cm
Under bysten: -12 cm
Överarm: -10 cm
Underarm: -4 cm
Handled: -2,5 cm
Hals: -5 cm
Vrist: 5,5 cm
Ansiktsbredd: -2 cm öra-öra
Stuss: -16 cm
Dessa siffror säger allt tycker jag. Men än är det en bit kvar. Jag vill ned ca 30 kg till. Jag uppdaterar efter hand hur det går.
Ibland när man sätter sig ned och funderar på hur snabbt tiden går så inser man verkligen hur snabbt barnen blir stora. Och det vill jag säga, det känns ju som om det var igår då Leo föddes, samtidigt känns det som om han alltid har funnits och ändå har jag nästan inte hunnit greppa att jag är trebarnsmamma. Om ett tag har vi en till liten parvel som härjar runt här hemma och kör slut på oss. Men det kommer gå bra tror jag, de är ju våra underbara små barn!
Bildkavalkad kommer nu här
Lite Leo
En timme gammal på förlossningen
På nenonatalen
Med sonden
en 4 veckors skönhet
Here it is, förlossningsberättelsen om Leo
Före/hemma
Den 4:e september, 5 dagar innan Leo var beräknad att födas, så bestämde vi oss för att ta en rask promenad för att se om det kunde hjälpa något på traven. Leo var lite småseg i magen och jag hade varit inne på några extrakontroller på specialmödravården -av just den anledningen. En av gångerna hade det visat sig att det var på gränsen till okay med fostervattenmängden och trots att ultraljuet efter visade sig ligga på normal nivå igen, så bokades det in fler kontroller. Det hade också gjorts åtskilliga kontroller av min livmodertapp och senaste status som var gjord torsdagen den 1:a september hade sagt att jag var öppen 3 centimeter som lätt gick att tänja till 4 och att det var mjukt och fint. Jag stod fortfarande fast vid mina tankar om att jag på grund av alla förvärkar jag hade, vilka jag många gånger fick småandas lite genom, nog troligtvis skulle missa när det väl var dags på riktigt.
Promenaden gick vi och som vanligt då jag raskade på så malde det ibland obehagligt i bäckenet och gjorde ont då jag kände Leo vrida runt på huvudet där inne. Däremot kom det varken förvärkar eller mensvärk. Det hade underligt nog varit väldigt lite av den varan de senaste dagarna -till skillnad från alla förvärkar och menssmärtor jag fått utstå ganska länge vid det laget.
Vi stannade och åt lunch, handlade och raskade sedan på hemåt igen. Inga känningar i magen och jag var trött, så jag la mig och sov mellan ca 15-16.30. När jag vaknade så frågade jag Tomas om han ville känna på min livmodertapp, som han gjorde då vi väntade Oliver och det ville han. Efter lite trixande hittade han in i tappen och kunde försiktigt känna Leos huvud där inne. Han sa att det var jättemjukt och följsamt och sedan var det inget mer med det. "Vi får helt enkelt hoppas något händer snart". Egentligen kände vi ingen stress över att det skulle komma igång så fort som möjligt, det var bara det att man blev trött av alla kontroller av Leo i magen och oron som följde varje gång som han var för lugn i magen.
Jag låg på soffan och tog det lugnt och då dök min väninna upp på ett surprice visit runt 17.30. VI satt och tittade på kort på datorn och jag kände den bekanta mensvärken som smög sig på. Dock registrerade jag inte vidare mycket av den eftersom jag var så van. Förvärkarna kom också men de var milda så jag sa inte så mycket mer än att skoja lite om att Tomas kanske råkat ge mig en hinnsvepning.
Förvärkarna kom någon gång då och då men var inget som gjorde ont. Vad jag dock reagerade på var att de fortsatte komma istället för att försvinna efter någon timme vilket de brukade göra. Anna sa åt mig att göra en smörgås ifall nått skulle starta men jag sa att kommer det igång så hinner vi fixa smörgås imorgon bitti. Efter idol satt vi och pratade om våra förlossningar och utdrivningsskede blandat med hur maken ska ställa sig till att åka till jobbet om man vaknar med värkar -ifall det bara skulle vara förvärkar. Anna gick hem vid 23 och det kom någon förvärk någon gång men de kändes fortfarande knappt och jag var bombsäker på att det inte var nått på G.
Vi kom inte i säng förrän närmare 00-tiden trots att Tomas skulle upp till jobbet nästa morgon. Jag nämnde att jag fortfarande fick någon förvärk då och då och vi skojade om att vi får väl se. Sedan sov Tomas och jag var på FL på mobilen fram tills ca 02 då jag helt plötsligt kände att jag bara måste sova IFALL det var nått på G. Vart jag fick den känslan ifrån vet jag inte för jag hade inget som liknade värkar utan bara som milda förvärkar, men ändå något. Kanske. Eller? Jag somnade jättefort.
Ca 4.50 vaknar jag av att det gör intensivt (men absolut hanterbart) ont i magen. Lite groggy går jag upp för att kissa. Jag har ännu inte ens hunnit fundera på vad det var jag kände och om det var nått på G. Inne på toaletten får jag samma känsla i kroppen och magen igen. Jag ser en del av slemproppen samt lite blod på pappret och det kittlar till i magen då jag inser att det nog faktiskt är något på gång -på riktigt nu. Jag får en till medan jag är på väg upp i trappen till sovrummet igen och jag hör Tomas vrida sig i sängen och stänga av sitt mobillarm. "Är du trött?" frågar jag och Tomas stönar fram ett ja. "Men du behöver nog inte åka till jobbet idag för jag har värkar" sa jag. Jag ångrade mig samma sekund som jag sa det för tänk om det bara var de vanliga förvärkarna? "Är det på riktigt" frågade Tomas med hopp i rösten och jag sa att jo men det trodde jag.. men jag kunde förståss inte lova och vara säker.. Då kom en värk till och jag bekräftade helt plötsligt säkert att det var värkar av äkta vara.
"Tycker du att jag ska försöka sova lite till?" frågade jag Tomas, som om att jag inte själv förstått att det nog vore smart och han sa att det kunde ju vara bra om jag kunde det. Själv stod han och klädde på sig. Jag fick omedelbart en värk då jag försökte lägga mig ned och det var den första som gjorde riktigt ont. Den drog i med kraft och Tomas fick hjälpa mig upp ur sängen. Jag tänkte att det kanske kunde vara smart att börja klocka värkarna lite smått eftersom de ändå kommit ganska många nu på denna korta stund men erbjöd samtidigt Tomas att få fortsätta sova om han ville. Han tyckte dock inte att sova var ett intressant alternativ längre och gick med brett leende ned för trappen. Jag följde tätt efter och satte igång datorn. Medan jag väntade på att den skulle starta så sa jag till Tomas att jag kanske skulle messa min mamma om att det var på gång, men Tomas sa att vi kunde vänta lite så hon fick sova en stund till. Datorn startade upp och jag startade varktimer.se
Mina värkar var regelbundna från början. 3 minuter emellan. 05.10 ca sa Tomas åt mig att jag borde nog ringa förlossningen eftersom det var regelbundet från början och eftersom jag hade börjat andas igenom värkarna. 05.14 ringde jag samtalet och fick börja det med att andas genom värken. Jag var välkommen in så fort jag själv kände att det var dags, med tanke på att det var tredje barnet och så regelbundet. Jag tänkte fortfarande då att vi kanske kunde vänta någon timme hemma och hann till och med tänka tanken om jag skulle hoppa in i duschen. Men varje värk som kom blev bara starkare och bara fem minuter senare så insåg vi båda två att vi behövde åka in NU och ringde mamma. Det samtalet varade i 52 sekunder och efter det så blev det att göra i ordning våra halvsovande barn i en fart jag aldrig tidigare trott var möjlig. Tomas var förvisso den som gjorde det jobbet och jag stönade fram att de behövde skynda sig mellan värkarna.
Det kanske tog 10 minuter innan vi var på väg genom dörren och ut över gården för att ta oss ned till parkeringen. Mamma skulle ta vår bil och åka hem med barnen och pappa skulle skjutsa oss in till BB. på vägen ned till parkeringen får vi stanna ett tag eftersom jag började kräkas. En del av det kom i buskarna och en del av det kom mitt i gången. Men tack och lov hade jag inget annat än vatten i magen så jag slapp fundera på huruvida vi var tvugna att hämta något att skölja bort det med och kunde vanka vidare mot hissen medan jag inte hade någon värk. Mamma och pappa kom nere på parkeringen samtidigt som vi och Tomas lämnade bilnyckel till mamma och jag pussade pojkarna hejdå och hoppade in i baksätet. Tomas följde tätt efter och resan mot BB började.
Kör man i normal hastighet tar det ca 20 minuter att ta sig till sjukhuset i normal trafik. Nu var det tidigt på morgonen och ändå ganska mycket morgontrafik men pappa lyckades få oss till Danderyds BB på 10 minuter och jag hann bara med 3-4 värkar i bilen till min lättnad. Väl framme följde pappa med oss till dörren och jag andades genom en värk innan barnmorskan slutligen öppnade åt oss. klockan 06.00 skrevs vi in på förlossningen.
Sjukhuset
Jag önskade omedelbart epiduralen eftersom värkarna drog i så mycket men hade ingen aning om att det alldeles snart skulle bli avsevärt mycket värre. Undersköterskan berömde mig för hur kontrollerat jag andades genom värken jag fick på väg in på toaletten för att ta urinprovet de ber alla göra då de kommer in. Efter att ha lyckats klämma ut några få droppar i botten av plastmuggen så tog jag mig med möda mot sängen för att göra CTG. Tomas och barnmorskan drog av mig byxorna innan jag kom upp i sängen eftersom de sa från början att de ville sätta en skalpelektrod. Tur var det, för jag klarade ine att ha dosorna på magen, då det spände så fruktansvärt. Men de uppfattade innan dess att värkarna kom med 2-3 minuters mellanrum och att de var starka. Skalpelektroden sattes efter att de jobbat sig igenom vad de kallade tjocka hinnor. Jag var öppen 4 centimeter sa de, vilket jag tyckte var hemskt med tanke på hur ont jag hade. Det var ändå tredje förlossningen och enligt tidigare erfarenheter hade denna intensiva smärta inte kommit förrän närmare slutet.
Jag stönade åter igen fram att jag ville ha epiduralbedövningen och barnmorskan sa att det var nog inga problem, de skulle bara kolla lite blodtryck och så först. Blodtrycket visade sig dock vara högt och låg på 130/110 och jag fick i och med det veta att de var tvugna att ta blodprover på mig innan de kunde ge mig någon epiduralbedövning. Det skulle ta minst en timme innan jag hade möjligheten och barnmorskan föreslog därför lustgasen. Jag ställde mig otroligt tveksam till den eftersom jag inte klarade av den i de tidigare två förlossningarna (eftersom jag mådde så illa av den). Jag försökte tappert, men klarade åter igen inte av den och jag kände att allting blev sju resor värre eftersom jag inte kunde smärtlindra på något sätt. Jag kämpade däremot tappert på, obedövad i värkarna.
Eftersom det planerades en epidural så satte de en infart på min vänstra hand så allting skulle vara klart och förberett. Jag talade nu också om att det tryckte på nedåt och strax efter det så kände jag det välbekanta illamåendet och stönade fram till Tomas att han behövde hämta en spypåse. Min stackars man fick stå och hålla spypåsen åt mig medan jag låg ned och kräktes. Hälften i och hälften utanför. Tack och lov fortfarande med bara vatten i magen. Tejpen till infarten blev blöt av kräks och lossnade. Infarten fög ur och det blev blodigt. Sjuksköterskan torkade av mig och de fixade infarten igen.
Jag låg fortfarande i sängen. Jag påpekade emellan värkarna att jag egentligen ville vara uppe och gå, som jag gjort i de tidigare förlossningarna, men det blev aldrig läge att ta mig ned på golvet. I ett par värkar så kunde jag inte hålla emot smärtan och jag skrek till. Emellan värkarna ursäktade jag mig för att ha dålig kontroll på mig själv, men barnmorskan sa lugnande att jag var mycket duktig och hade god kontroll och det var stärkande. Jag frågade igen efter epiduralen och barnmorskan sa igen att det var minst en timme bort innan jag skulle få den. Klockan var nu runt 7 och barnmorskan sa att jag kunde ju få västerviksmetoden om jag ville och trots att jag tycker att den verkar vara obehaglig att få så sa jag ja eftersom smärtan var för hög. Barnmorskan försvann snabbt och kom sedan tillbaka och sa att jag tyvärr inte kunde få den heller. Det kändes fruktansvärt tyckte jag. Ingen smärtlindring.
Det blev strax efter detta ett barnmorskeskifte och in kom den nya barnmorskan och nya undersköterskan. De kunde sedan inte lämna rummet eftersom allt var så intensivt. Barnmorskan undrade om jag inte ville försöka ta lustgasen igen eftersom jag i dåläget inte kunde få något annat och jag bestämde mig för att försöka igen och härda igenom illamåendet. Jag påpekade efter några värkar att det inte var någon skillnad på smärtan med och utan lustgasen och barnmorskan sa att det var för att jag var så långt gången i förlossningen. Så jag fick göra vad jag kunde för att distrahera mig med lustgasen. Jag började räkna alla andetag i den. Smärtan gjorde lika ont, men jag var aningen distraherad. Emellan värkarna berättade jag onödig fakta för barnmorskan, om mina tidigare förlossningar. Jag startade i princip alla meningar med "Nu ska ni få höra".
Efter ett tag så frågade jag barnmorskan om epiduralen inte var på gång snart. Då tittade hon i mina ögon och sa att den skulle vi nog inte hinna med. Då kändes det som en vägg föll över mig. Hur skulle jag kunna klara den fruktansvärda smärtan utan någon som helst smärtlindring. Hon kände på min tapp för att dubbelkolla. 8 centimeter öppen sa hon. Epiduralen var ingen idé. Från då så började jag säga "epidural" med den fina lustgasrösten, efter varje värk och önskade att lustgasen skulle berusa mig som man läst och hört att den skulle göra. Jag ville bara glömma smärtan en stund, men jag kämpade.
Kl 8 ca kom en narkosläkare in för att lägga epiduralen men hon sa att nålen var för kort och att hon behövde be en mer erfaren läkare komma och lägga den istället. Jag låg och försökte kontrollera mina rörelser under värkarna och försökte återhämta mig under de näst intill obefintliga värkpauserna.
Kl 8.10 kom en läkare in för att ta ett lactatprov, då Leo inte visade så pigga värden via skalpelektroden. Men hinnorna var i vägen så hon kunde inte komma åt, trots att jag var så öppen. Dock så vaknade Leo till medan hon höll på och gnugga på hans huvud och hon sa att de kunde vara nöjda i nuläget och avvakta vad som skulle hända. Jag frågade om det var risk för kejsarsnitt. Hon sa att det kunde bli så om han inte höll igång.
Minutrarna senare så säger jag till barnmorskan att nu måste jag trycka på och det är nu! Barnmorskan känner på mig och säger att det är öppet ca 8 centimeter. Jag sa att det inte spelade någon roll för det var dags. Men jag kämpade för att inte trycka på och hör hur barnmorskan säger att "krysta inte än Linda, det är inte dags". Men håll emot då ropar jag och barnmorskan sätter en handuk mot min rumpa (jag låg på sidan). "Inte där" säger jag och stoppar själv ned handen och trycker emot under nästa värk som kom utan paus. Tomas som tyckte det var dumt att jag hade en nerspydd hand i underlivet tar tag i min hand och barnmorskan skriker till "Men herre Gud, han kommer ju nu". Hon slänger sig på larmknappen och tar sedan emot HELA Leo som kom ut i samma värk. Barnmorskan hann varken få på handskar eller få assistans av undersköterskan som kom in då det redan var klart, sekundrarna senare.
Jag var väldigt rädd att jag gått mycket sönder då jag krystade (ofrivilligt) då jag bara var öppen 8 centimeter men det var bara en jätteliten spricka som var så fin att det skulle läka utan problem sa hon. Hon sa också att anledningen till att det inte blivit några skador var för att jag öppnat mig de två sista centimetrarna under den krystvärken Leo kom ut på. Barnmorskan skrev i journalen att jag hade två krystvärkar sammanlagt.
30 minuter efter att Leo kommit ut så kommer en narkosläkare in genom dörren. "Jaha är det här det ska vara en epiduralbedövning?".
Leo föddes 8.19 den 5/9 (bf 9/9).
Han vägde 3250 g och var 49 centimeter lång.
Efteråt
I och med att allting gick så fort så blev Leo stressad i magen. Han bajsade ordentligt i vattnet innan han kom ut. Vattnet var alldeles mörkt av mekonium och han bajsade även på vägen ut. Han kom inte igång med andningen på en gång och barnmorskan klippte navelsträngen och ropade till Tomas att följa efter, sedan plockade hon upp Leo och rusade mot dörren. Jag hann stelna till med innan de hann ut ur rummet så började Leo skrika och de vände in. I efterhand sa de att de trodde han svalt fostervatten. Vi fick ligga inne på neonatalen tills på fredagen den 9/9 och Leo fick sondmatas med min mjölk och ersättning. Detta för att han fick höga infektionsvärden efter förlossningen. Allting gick dock bra. De upptäckte detta rdan på förlossningen då detyckte att Leo andades för häftigt (flåsade). Så födelsen blev en omvälvande upplevelse. å ena sidan hade jag en toppenförlossning, å andra sidan blev det inte att få åka hem och njuta på en gång. Det värsta var nog att vi inte kunde ha Leo hos oss som vi ville, då han första natten fick sova i neointensivrummet. Vi fick åka från Danderyds sjukhus eftersom de hade fullt och hamnade på SÖS. De var helt underbara där, men det var otroligt obehgligt i början för Leo fick åka ambulans dit och jag och Tomas fick åka taxi i efterhand. Det var en hemsk känsla att ha fött barn och sedan inte få ha bebisen hos sig. Tack och lov att allting gick bra!
Vi fick åka hem den 9/9 som sagt, på Leos beräknade födelsedag!
Den 4:e september, 5 dagar innan Leo var beräknad att födas, så bestämde vi oss för att ta en rask promenad för att se om det kunde hjälpa något på traven. Leo var lite småseg i magen och jag hade varit inne på några extrakontroller på specialmödravården -av just den anledningen. En av gångerna hade det visat sig att det var på gränsen till okay med fostervattenmängden och trots att ultraljuet efter visade sig ligga på normal nivå igen, så bokades det in fler kontroller. Det hade också gjorts åtskilliga kontroller av min livmodertapp och senaste status som var gjord torsdagen den 1:a september hade sagt att jag var öppen 3 centimeter som lätt gick att tänja till 4 och att det var mjukt och fint. Jag stod fortfarande fast vid mina tankar om att jag på grund av alla förvärkar jag hade, vilka jag många gånger fick småandas lite genom, nog troligtvis skulle missa när det väl var dags på riktigt.
Promenaden gick vi och som vanligt då jag raskade på så malde det ibland obehagligt i bäckenet och gjorde ont då jag kände Leo vrida runt på huvudet där inne. Däremot kom det varken förvärkar eller mensvärk. Det hade underligt nog varit väldigt lite av den varan de senaste dagarna -till skillnad från alla förvärkar och menssmärtor jag fått utstå ganska länge vid det laget.
Vi stannade och åt lunch, handlade och raskade sedan på hemåt igen. Inga känningar i magen och jag var trött, så jag la mig och sov mellan ca 15-16.30. När jag vaknade så frågade jag Tomas om han ville känna på min livmodertapp, som han gjorde då vi väntade Oliver och det ville han. Efter lite trixande hittade han in i tappen och kunde försiktigt känna Leos huvud där inne. Han sa att det var jättemjukt och följsamt och sedan var det inget mer med det. "Vi får helt enkelt hoppas något händer snart". Egentligen kände vi ingen stress över att det skulle komma igång så fort som möjligt, det var bara det att man blev trött av alla kontroller av Leo i magen och oron som följde varje gång som han var för lugn i magen.
Jag låg på soffan och tog det lugnt och då dök min väninna upp på ett surprice visit runt 17.30. VI satt och tittade på kort på datorn och jag kände den bekanta mensvärken som smög sig på. Dock registrerade jag inte vidare mycket av den eftersom jag var så van. Förvärkarna kom också men de var milda så jag sa inte så mycket mer än att skoja lite om att Tomas kanske råkat ge mig en hinnsvepning.
Förvärkarna kom någon gång då och då men var inget som gjorde ont. Vad jag dock reagerade på var att de fortsatte komma istället för att försvinna efter någon timme vilket de brukade göra. Anna sa åt mig att göra en smörgås ifall nått skulle starta men jag sa att kommer det igång så hinner vi fixa smörgås imorgon bitti. Efter idol satt vi och pratade om våra förlossningar och utdrivningsskede blandat med hur maken ska ställa sig till att åka till jobbet om man vaknar med värkar -ifall det bara skulle vara förvärkar. Anna gick hem vid 23 och det kom någon förvärk någon gång men de kändes fortfarande knappt och jag var bombsäker på att det inte var nått på G.
Vi kom inte i säng förrän närmare 00-tiden trots att Tomas skulle upp till jobbet nästa morgon. Jag nämnde att jag fortfarande fick någon förvärk då och då och vi skojade om att vi får väl se. Sedan sov Tomas och jag var på FL på mobilen fram tills ca 02 då jag helt plötsligt kände att jag bara måste sova IFALL det var nått på G. Vart jag fick den känslan ifrån vet jag inte för jag hade inget som liknade värkar utan bara som milda förvärkar, men ändå något. Kanske. Eller? Jag somnade jättefort.
Ca 4.50 vaknar jag av att det gör intensivt (men absolut hanterbart) ont i magen. Lite groggy går jag upp för att kissa. Jag har ännu inte ens hunnit fundera på vad det var jag kände och om det var nått på G. Inne på toaletten får jag samma känsla i kroppen och magen igen. Jag ser en del av slemproppen samt lite blod på pappret och det kittlar till i magen då jag inser att det nog faktiskt är något på gång -på riktigt nu. Jag får en till medan jag är på väg upp i trappen till sovrummet igen och jag hör Tomas vrida sig i sängen och stänga av sitt mobillarm. "Är du trött?" frågar jag och Tomas stönar fram ett ja. "Men du behöver nog inte åka till jobbet idag för jag har värkar" sa jag. Jag ångrade mig samma sekund som jag sa det för tänk om det bara var de vanliga förvärkarna? "Är det på riktigt" frågade Tomas med hopp i rösten och jag sa att jo men det trodde jag.. men jag kunde förståss inte lova och vara säker.. Då kom en värk till och jag bekräftade helt plötsligt säkert att det var värkar av äkta vara.
"Tycker du att jag ska försöka sova lite till?" frågade jag Tomas, som om att jag inte själv förstått att det nog vore smart och han sa att det kunde ju vara bra om jag kunde det. Själv stod han och klädde på sig. Jag fick omedelbart en värk då jag försökte lägga mig ned och det var den första som gjorde riktigt ont. Den drog i med kraft och Tomas fick hjälpa mig upp ur sängen. Jag tänkte att det kanske kunde vara smart att börja klocka värkarna lite smått eftersom de ändå kommit ganska många nu på denna korta stund men erbjöd samtidigt Tomas att få fortsätta sova om han ville. Han tyckte dock inte att sova var ett intressant alternativ längre och gick med brett leende ned för trappen. Jag följde tätt efter och satte igång datorn. Medan jag väntade på att den skulle starta så sa jag till Tomas att jag kanske skulle messa min mamma om att det var på gång, men Tomas sa att vi kunde vänta lite så hon fick sova en stund till. Datorn startade upp och jag startade varktimer.se
Mina värkar var regelbundna från början. 3 minuter emellan. 05.10 ca sa Tomas åt mig att jag borde nog ringa förlossningen eftersom det var regelbundet från början och eftersom jag hade börjat andas igenom värkarna. 05.14 ringde jag samtalet och fick börja det med att andas genom värken. Jag var välkommen in så fort jag själv kände att det var dags, med tanke på att det var tredje barnet och så regelbundet. Jag tänkte fortfarande då att vi kanske kunde vänta någon timme hemma och hann till och med tänka tanken om jag skulle hoppa in i duschen. Men varje värk som kom blev bara starkare och bara fem minuter senare så insåg vi båda två att vi behövde åka in NU och ringde mamma. Det samtalet varade i 52 sekunder och efter det så blev det att göra i ordning våra halvsovande barn i en fart jag aldrig tidigare trott var möjlig. Tomas var förvisso den som gjorde det jobbet och jag stönade fram att de behövde skynda sig mellan värkarna.
Det kanske tog 10 minuter innan vi var på väg genom dörren och ut över gården för att ta oss ned till parkeringen. Mamma skulle ta vår bil och åka hem med barnen och pappa skulle skjutsa oss in till BB. på vägen ned till parkeringen får vi stanna ett tag eftersom jag började kräkas. En del av det kom i buskarna och en del av det kom mitt i gången. Men tack och lov hade jag inget annat än vatten i magen så jag slapp fundera på huruvida vi var tvugna att hämta något att skölja bort det med och kunde vanka vidare mot hissen medan jag inte hade någon värk. Mamma och pappa kom nere på parkeringen samtidigt som vi och Tomas lämnade bilnyckel till mamma och jag pussade pojkarna hejdå och hoppade in i baksätet. Tomas följde tätt efter och resan mot BB började.
Kör man i normal hastighet tar det ca 20 minuter att ta sig till sjukhuset i normal trafik. Nu var det tidigt på morgonen och ändå ganska mycket morgontrafik men pappa lyckades få oss till Danderyds BB på 10 minuter och jag hann bara med 3-4 värkar i bilen till min lättnad. Väl framme följde pappa med oss till dörren och jag andades genom en värk innan barnmorskan slutligen öppnade åt oss. klockan 06.00 skrevs vi in på förlossningen.
Sjukhuset
Jag önskade omedelbart epiduralen eftersom värkarna drog i så mycket men hade ingen aning om att det alldeles snart skulle bli avsevärt mycket värre. Undersköterskan berömde mig för hur kontrollerat jag andades genom värken jag fick på väg in på toaletten för att ta urinprovet de ber alla göra då de kommer in. Efter att ha lyckats klämma ut några få droppar i botten av plastmuggen så tog jag mig med möda mot sängen för att göra CTG. Tomas och barnmorskan drog av mig byxorna innan jag kom upp i sängen eftersom de sa från början att de ville sätta en skalpelektrod. Tur var det, för jag klarade ine att ha dosorna på magen, då det spände så fruktansvärt. Men de uppfattade innan dess att värkarna kom med 2-3 minuters mellanrum och att de var starka. Skalpelektroden sattes efter att de jobbat sig igenom vad de kallade tjocka hinnor. Jag var öppen 4 centimeter sa de, vilket jag tyckte var hemskt med tanke på hur ont jag hade. Det var ändå tredje förlossningen och enligt tidigare erfarenheter hade denna intensiva smärta inte kommit förrän närmare slutet.
Jag stönade åter igen fram att jag ville ha epiduralbedövningen och barnmorskan sa att det var nog inga problem, de skulle bara kolla lite blodtryck och så först. Blodtrycket visade sig dock vara högt och låg på 130/110 och jag fick i och med det veta att de var tvugna att ta blodprover på mig innan de kunde ge mig någon epiduralbedövning. Det skulle ta minst en timme innan jag hade möjligheten och barnmorskan föreslog därför lustgasen. Jag ställde mig otroligt tveksam till den eftersom jag inte klarade av den i de tidigare två förlossningarna (eftersom jag mådde så illa av den). Jag försökte tappert, men klarade åter igen inte av den och jag kände att allting blev sju resor värre eftersom jag inte kunde smärtlindra på något sätt. Jag kämpade däremot tappert på, obedövad i värkarna.
Eftersom det planerades en epidural så satte de en infart på min vänstra hand så allting skulle vara klart och förberett. Jag talade nu också om att det tryckte på nedåt och strax efter det så kände jag det välbekanta illamåendet och stönade fram till Tomas att han behövde hämta en spypåse. Min stackars man fick stå och hålla spypåsen åt mig medan jag låg ned och kräktes. Hälften i och hälften utanför. Tack och lov fortfarande med bara vatten i magen. Tejpen till infarten blev blöt av kräks och lossnade. Infarten fög ur och det blev blodigt. Sjuksköterskan torkade av mig och de fixade infarten igen.
Jag låg fortfarande i sängen. Jag påpekade emellan värkarna att jag egentligen ville vara uppe och gå, som jag gjort i de tidigare förlossningarna, men det blev aldrig läge att ta mig ned på golvet. I ett par värkar så kunde jag inte hålla emot smärtan och jag skrek till. Emellan värkarna ursäktade jag mig för att ha dålig kontroll på mig själv, men barnmorskan sa lugnande att jag var mycket duktig och hade god kontroll och det var stärkande. Jag frågade igen efter epiduralen och barnmorskan sa igen att det var minst en timme bort innan jag skulle få den. Klockan var nu runt 7 och barnmorskan sa att jag kunde ju få västerviksmetoden om jag ville och trots att jag tycker att den verkar vara obehaglig att få så sa jag ja eftersom smärtan var för hög. Barnmorskan försvann snabbt och kom sedan tillbaka och sa att jag tyvärr inte kunde få den heller. Det kändes fruktansvärt tyckte jag. Ingen smärtlindring.
Det blev strax efter detta ett barnmorskeskifte och in kom den nya barnmorskan och nya undersköterskan. De kunde sedan inte lämna rummet eftersom allt var så intensivt. Barnmorskan undrade om jag inte ville försöka ta lustgasen igen eftersom jag i dåläget inte kunde få något annat och jag bestämde mig för att försöka igen och härda igenom illamåendet. Jag påpekade efter några värkar att det inte var någon skillnad på smärtan med och utan lustgasen och barnmorskan sa att det var för att jag var så långt gången i förlossningen. Så jag fick göra vad jag kunde för att distrahera mig med lustgasen. Jag började räkna alla andetag i den. Smärtan gjorde lika ont, men jag var aningen distraherad. Emellan värkarna berättade jag onödig fakta för barnmorskan, om mina tidigare förlossningar. Jag startade i princip alla meningar med "Nu ska ni få höra".
Efter ett tag så frågade jag barnmorskan om epiduralen inte var på gång snart. Då tittade hon i mina ögon och sa att den skulle vi nog inte hinna med. Då kändes det som en vägg föll över mig. Hur skulle jag kunna klara den fruktansvärda smärtan utan någon som helst smärtlindring. Hon kände på min tapp för att dubbelkolla. 8 centimeter öppen sa hon. Epiduralen var ingen idé. Från då så började jag säga "epidural" med den fina lustgasrösten, efter varje värk och önskade att lustgasen skulle berusa mig som man läst och hört att den skulle göra. Jag ville bara glömma smärtan en stund, men jag kämpade.
Kl 8 ca kom en narkosläkare in för att lägga epiduralen men hon sa att nålen var för kort och att hon behövde be en mer erfaren läkare komma och lägga den istället. Jag låg och försökte kontrollera mina rörelser under värkarna och försökte återhämta mig under de näst intill obefintliga värkpauserna.
Kl 8.10 kom en läkare in för att ta ett lactatprov, då Leo inte visade så pigga värden via skalpelektroden. Men hinnorna var i vägen så hon kunde inte komma åt, trots att jag var så öppen. Dock så vaknade Leo till medan hon höll på och gnugga på hans huvud och hon sa att de kunde vara nöjda i nuläget och avvakta vad som skulle hända. Jag frågade om det var risk för kejsarsnitt. Hon sa att det kunde bli så om han inte höll igång.
Minutrarna senare så säger jag till barnmorskan att nu måste jag trycka på och det är nu! Barnmorskan känner på mig och säger att det är öppet ca 8 centimeter. Jag sa att det inte spelade någon roll för det var dags. Men jag kämpade för att inte trycka på och hör hur barnmorskan säger att "krysta inte än Linda, det är inte dags". Men håll emot då ropar jag och barnmorskan sätter en handuk mot min rumpa (jag låg på sidan). "Inte där" säger jag och stoppar själv ned handen och trycker emot under nästa värk som kom utan paus. Tomas som tyckte det var dumt att jag hade en nerspydd hand i underlivet tar tag i min hand och barnmorskan skriker till "Men herre Gud, han kommer ju nu". Hon slänger sig på larmknappen och tar sedan emot HELA Leo som kom ut i samma värk. Barnmorskan hann varken få på handskar eller få assistans av undersköterskan som kom in då det redan var klart, sekundrarna senare.
Jag var väldigt rädd att jag gått mycket sönder då jag krystade (ofrivilligt) då jag bara var öppen 8 centimeter men det var bara en jätteliten spricka som var så fin att det skulle läka utan problem sa hon. Hon sa också att anledningen till att det inte blivit några skador var för att jag öppnat mig de två sista centimetrarna under den krystvärken Leo kom ut på. Barnmorskan skrev i journalen att jag hade två krystvärkar sammanlagt.
30 minuter efter att Leo kommit ut så kommer en narkosläkare in genom dörren. "Jaha är det här det ska vara en epiduralbedövning?".
Leo föddes 8.19 den 5/9 (bf 9/9).
Han vägde 3250 g och var 49 centimeter lång.
Efteråt
I och med att allting gick så fort så blev Leo stressad i magen. Han bajsade ordentligt i vattnet innan han kom ut. Vattnet var alldeles mörkt av mekonium och han bajsade även på vägen ut. Han kom inte igång med andningen på en gång och barnmorskan klippte navelsträngen och ropade till Tomas att följa efter, sedan plockade hon upp Leo och rusade mot dörren. Jag hann stelna till med innan de hann ut ur rummet så började Leo skrika och de vände in. I efterhand sa de att de trodde han svalt fostervatten. Vi fick ligga inne på neonatalen tills på fredagen den 9/9 och Leo fick sondmatas med min mjölk och ersättning. Detta för att han fick höga infektionsvärden efter förlossningen. Allting gick dock bra. De upptäckte detta rdan på förlossningen då detyckte att Leo andades för häftigt (flåsade). Så födelsen blev en omvälvande upplevelse. å ena sidan hade jag en toppenförlossning, å andra sidan blev det inte att få åka hem och njuta på en gång. Det värsta var nog att vi inte kunde ha Leo hos oss som vi ville, då han första natten fick sova i neointensivrummet. Vi fick åka från Danderyds sjukhus eftersom de hade fullt och hamnade på SÖS. De var helt underbara där, men det var otroligt obehgligt i början för Leo fick åka ambulans dit och jag och Tomas fick åka taxi i efterhand. Det var en hemsk känsla att ha fött barn och sedan inte få ha bebisen hos sig. Tack och lov att allting gick bra!
Vi fick åka hem den 9/9 som sagt, på Leos beräknade födelsedag!
Tiden går
Här känns det som om det går långsamt, men samtidigt fort. Idag har jag gått in i vecka 40 och nu återstår bara några få dagar innan bebisen är beräknad att komma. På sista tiden har det varit lite rörigt tycker jag, så jag ska sammanfatta lite kort vad som hänt:
25/8 Rutinkontroll hos barnmorskan. Hjärtljuden 115-120. Sf mått 37. Vikten är nu på inskrivningsvikten. Barnmorskan säger att hon tror jag samlar på mig mycket vatten nu. Blodtrycket var högt nu igen. Inte bra, så jag måste fortsätta vila. (vecka 38)
28/8 In till Danderyds förlossning, åter igen, för minskade fosterrörelser. Jag hade inte känt bebisen på över ett dygn. CTG såg fin ut men läkaren var inte riktigt nöjd med det lilla ultraljudet och skickade därför en remiss till ett ordentligt ultraljud och läkarbesök följande dag (vecka 39)
29/8 Till Danderyds specilamödravård för ultraljud och läkarbesök. Ultraljudet visade att det var aningen för lite fostervatten hos bebisen. Inte alarmerande men nog för att de ska vilja hålla koll på detta vilket jag tycker är bra, då jag äntligen får gehör för detta. Jag blev mycket väl bemött. Läkaren gjorde också en statusbedömning och jag är öppen 2 cm med halvmogen tapp. Bebis väger runt 3000g och är med största sannolikhet en pojke (vecka 39)
31/8 Till Danderyds specialmödravård för ny ultraljudskontroll och läkarbesök. Vattenmängden var nu bra och i övrigt såg allt vidare bra ut. Fick träffa en oerhört trevlig läkare. Hon ville också göra en statuskontroll på mig och bedömde nu att det var öppet 3 cm och mer moget. Hon sa att hon drog och slet ordentligt och hoppades att det skulle hjälpa det hela på traven lite. Jag fick en tid för nytt ultraljud och ny läkarbesök nästa vecka, om jag fortfarande är gravid då (vecka 39)
1/9 Rutinkontroll hos barnmorskan. Socker 4,5. Hb 111. Blodtrycket var okay, inget protein i urinet. Sf måttet hade gått från 37-36 men hon lät det stå kavr på 37 i journalen eftersom ett tillväxtultraljud gjordes i samband med ulkontrollen dagarna innan. Hon ville också kolla status för att se om "hinnsvepningen" dagen innan gjort någon skillnad och hon sa att det var öppet 3 cm som lätt kunde tänjas till 4 och att det var mjukt och fint. "Jag passar på att svepa dina hinnor" sa hon och hoppades slippa se mig på rutinkontrollen nästa vecka (vecka 39)
Ingen aning om varför texten helt plötsligt ändrats och blivit så stor? Detta är i alla fall det som hänt i graviditeten på sista tiden. Det tillsammans med alla förvärkar och smärtor gör att jag blir väldigt trött och slut. Av den anleningen så har jag inte varit inne på datorn så mycket och har därför inte heller uppdaterat bloggen som jag velat.
Här kommer i alla fall lite foton på hur vi förberett hemma för bebisens ankomst
Spjälsängen står bredvid min sida av sängen
Myshörna
Garderoben börjar fyllas av kläder
Barnvagen framplockad och inredd
Helt ny barnvagn köpt till bebisen
Vi har fixat skötbordshörnan
Vi har också möblerat om lite i köket nu när vi ändå var i tagen att ordna här hemma
Lite pyntat
Jag är nöjd med hur det blev
Slutligen några bilder på magen från förra vecka (vecka 39). Jag ska försöka komma ihåg att ta några foton från denna vecka också, innan bebisen kommer.
Lite ankrygg här på slutet
Vad gäller (oj, nu blev texten normal igen -tack och lov) så kan jag säga att jag har lite känningar i magen till och från, men än så länge inget som jag kan säga att jag tror det betyder att det är nått på G. Men å andra sidan kan det ju gå väldigt fort då det väl sätter igång. Nästa gång jag skriver så kanske vi är en till i familjen.
Why now?
Jag känner mig lite nere idag. Det är gamla tankar som spökar och som jag inte riktigt kan få bukt med. Depressionen gör sig påmind och jag försöker att inte tänka för mycket. Barnen är i skolan och hos sin dagmamma så jag kan i alla fall vila och förhoppningsvis må bättre om ett par timmar. Men jag fattar inte VARFÖR detta kommer nu igen. Jag hade behövt vara klar med detta nu. Håll käften bluffcenter!
Rep och graviditet
Här sitter jag på Ljusterö, i ett litet hus på mina svärföräldrars tomt. Barnen är inne hos sin farmor och farfar medan jag, Tomas och Anders repar för fullt inför nästa lördag. Då är det bröllop och då skall vi stå för underhållningen. Rösten är lite seg på grund av graviditeten och min luftkapacitet är mindre än vanligt, mn jag är ändå nöjd. Vi älskar ju det här! (Sedan tycker både jag och Tomas att förlossningen kan starta i natt, så blir dagen perfekt)
Vecka 37 (har nu gått in i vecka 38)
Barnen längtar efter sin lillebror eller lillasyster
Vecka 37 (har nu gått in i vecka 38)
Barnen längtar efter sin lillebror eller lillasyster
Vadå vardag?
Den här sommaren och semestern har runnit förbi så snabbt att jag inte hängt med i svängarna. Ena sekunden är man mitt i ledigheten, nästa sekund är det bara god natt mellan semester och återinträdet till vardagen. Kvällarna mörknar snabbare och dagarna blir lite svalare och solen vill inte visa sig lika ofta som innan. Men än kommer vi krama ur de sista minutrarna av sommar vi kan få och så fort det blir en solig ledig dag så kommer det vallfärdas till de överbefolkade badstränderna för att plaska ur de sista humana badgraderna, innan man tillslut måste kapitulera för hösten. Men vi får hoppas att det dröjer innan den faktiskt är här. Hela augusti räknas ändå som en sommarmånad, så kanske är det vårt eget fel att det blir höst så snabbt, eftersom vi allt för ofta förknippar semester med sommar och arbeta med tid före och efter sommar. Idag är det lite för grått ute för min smak. Välkommen solen!
Vad händer här annars då? Jo, livet ska visst ha börjat nu. Eller för att säga det på ett enklare sätt så har jag fyllt 30 år. Jaha, då var det bye bye unga kvinna i 20-årsåldern. Men det är okay ändå. 30 är bra. Sen behöver det ju inte bli mer än 30+ om man inte vill.
Jag hade hur som haver en underbar födelsedag. Jag fick jättefina presenter som kommer komma väl till användning. Jag fick ett guldhalsband, ett presentkort till en tatuering (jag har ingen idag, men vill tatuera in mina barns namn i vacker konstellation) en videokamera, monopol till Nintendo Wii och jättefina flingsaltshållare.
I lördags hade jag också en 30-årsmottagning. Vi åt god smörgåstårta och vanlig tårta tills det kändes som om det rann ur öronen. Gott var det i alla fall och jag hade väldigt trevligt med alla min kära gäster. Jag fick även massa underbara presenter den här dagen. Jag fick bland annat två underbara Satin bäddsett, ett halsband från snö, kräft och hummerbestick, kökspynt (bordstabletter, ljus och servetter i härligt sätt) ett långt halsband, Vampire diaries säsong 1, New moon boken och en del annat. Tack till alla!
Graviditeten flyter på och jag har nu gått in i vecka 37 (idag vecka 36+3 som det egentligen heter). Allting går bra skulle jag vilja säga. Det ända är väl att jag har så väldigt mycket förvärkar nu. Det är inte lika roligt för de kommer hyfsat regelbundet och många gör riktigt ont. Igår blev jag tillslut tvungen att ta både Alvedon och värmedyna, när de kom med 2-3 minuters mellanrum och gjorde riktigt ont. Både mamma, min väninna Jenny och Tomas underade lite så där försiktigt om det inte fanns en chans att det bara kanske kunde vara på G. Men jag avfärdade det. Jag tror ändå jag kommer att känna när det är dags. Fast det kanske bara är önsketänkande det också, för jag kan ju lika gärna gå runt i några timmar och tro att det är förvärkar, innan det drar på så pass ordentligt att jag förstår att "vänta nu lite". Men det återstår att se. Så mycket mer än 4 veckor bör det i alla fall inte vara kvar innan det är bebisdags för oss och vi har nu börjat småförbereda allt som behövs tills dess. Snart ska vi plocka fram skötbod och spjälsäng. BB-väskan bör också packas tycker jag. Man vet ju aldrig när det är dags.
Den 27:e augusti så ska vi ha en spelning på ett bröllop. Vi ska stå för underhållning i form av spelning av oss, stå för musiken före, i pausen och efter, samt att kunna avsluta kvällen med karaoke. Det ska bli väldigt roligt om än väldigt krävande för mig som då bara har 14 dagar kvar till beräknad födelse. Men jag tror det går bra i alla fall. Jag ska inte bära utrustning och jag får helt enkelt tillåta mig att sitta på en stol och uppträda ibland.
Nu är det dags att ta tag i morgonen. Marcus ska till fritids (skolan börjar inte förrän måndag nästa vecka) och Oliver ska till dagmamman. Själv ska jag idag spendera dagen med min mor. Det ska bli trevligt
Vad händer här annars då? Jo, livet ska visst ha börjat nu. Eller för att säga det på ett enklare sätt så har jag fyllt 30 år. Jaha, då var det bye bye unga kvinna i 20-årsåldern. Men det är okay ändå. 30 är bra. Sen behöver det ju inte bli mer än 30+ om man inte vill.
Jag hade hur som haver en underbar födelsedag. Jag fick jättefina presenter som kommer komma väl till användning. Jag fick ett guldhalsband, ett presentkort till en tatuering (jag har ingen idag, men vill tatuera in mina barns namn i vacker konstellation) en videokamera, monopol till Nintendo Wii och jättefina flingsaltshållare.
I lördags hade jag också en 30-årsmottagning. Vi åt god smörgåstårta och vanlig tårta tills det kändes som om det rann ur öronen. Gott var det i alla fall och jag hade väldigt trevligt med alla min kära gäster. Jag fick även massa underbara presenter den här dagen. Jag fick bland annat två underbara Satin bäddsett, ett halsband från snö, kräft och hummerbestick, kökspynt (bordstabletter, ljus och servetter i härligt sätt) ett långt halsband, Vampire diaries säsong 1, New moon boken och en del annat. Tack till alla!
Graviditeten flyter på och jag har nu gått in i vecka 37 (idag vecka 36+3 som det egentligen heter). Allting går bra skulle jag vilja säga. Det ända är väl att jag har så väldigt mycket förvärkar nu. Det är inte lika roligt för de kommer hyfsat regelbundet och många gör riktigt ont. Igår blev jag tillslut tvungen att ta både Alvedon och värmedyna, när de kom med 2-3 minuters mellanrum och gjorde riktigt ont. Både mamma, min väninna Jenny och Tomas underade lite så där försiktigt om det inte fanns en chans att det bara kanske kunde vara på G. Men jag avfärdade det. Jag tror ändå jag kommer att känna när det är dags. Fast det kanske bara är önsketänkande det också, för jag kan ju lika gärna gå runt i några timmar och tro att det är förvärkar, innan det drar på så pass ordentligt att jag förstår att "vänta nu lite". Men det återstår att se. Så mycket mer än 4 veckor bör det i alla fall inte vara kvar innan det är bebisdags för oss och vi har nu börjat småförbereda allt som behövs tills dess. Snart ska vi plocka fram skötbod och spjälsäng. BB-väskan bör också packas tycker jag. Man vet ju aldrig när det är dags.
Den 27:e augusti så ska vi ha en spelning på ett bröllop. Vi ska stå för underhållning i form av spelning av oss, stå för musiken före, i pausen och efter, samt att kunna avsluta kvällen med karaoke. Det ska bli väldigt roligt om än väldigt krävande för mig som då bara har 14 dagar kvar till beräknad födelse. Men jag tror det går bra i alla fall. Jag ska inte bära utrustning och jag får helt enkelt tillåta mig att sitta på en stol och uppträda ibland.
Nu är det dags att ta tag i morgonen. Marcus ska till fritids (skolan börjar inte förrän måndag nästa vecka) och Oliver ska till dagmamman. Själv ska jag idag spendera dagen med min mor. Det ska bli trevligt
Liten blir stor
Nu sitter jag här med min helt nya Acer Aspire one. Jag har velat ha en minidator sedan de kom ut på marknaden och för er som följt min blogg från början, så vet ni att det var nära på att jag skaffade mig en 2009. Men nej. Då valde jag en 15 tumsdator istället och den har jag aldrig orkat konka runt på. Ja visst jag har haft den med mig här hemma, men jag har inte gladeligen släpat med den ut och med andra ord så har jag inte fått ut av den vad jag egentligen ville med en bärbar dator från början. Jag ville ha en liten dator att ta med mig så jag kunde blogga när det passade mig. Nu har jag en så nu kommer det bli betydligt mycket enklare.
Jaha, varför börjar jag inlägget med denna ganska tråkiga och onödiga information? Ja varför inte egntligen. Nu ska jag dock gå in mer på vad som händer här omkring just nu i allmänhet. dvs det jag brukade blogga om innan vi blev helt upptagna med att bygga soldäck runt jacuzzis och liknande. Nu ska ni dock inte läsa in för mycket i det där vi, för jag har bara suttit och sett ut som ett svullet sällskap till min kära man som har varit den som gjort jobbet. Men det låter trevligare att säga vi, när vi alla varit närvarande. Hade jag bara haft den här lilla smidiga datorn då så hade det inte varit så glest mellan mina inlägg här kan jag gissa. Men inte gråta över spillt bloggutrymme, utan bara försöka fylla upp istället.
Idag fick vi åka till förlossningen. Dock inte av den anledningen som de flesta nog vill åka till förlossningen, för enligt alla beräkningar är jag gravid i vecka 36, vilket innebär att det är 4-5 veckor kvar innan det är dags, beroende på hur man räknar (fulla veckor eller veckor i sig). Nej vi fick åka in för att jag hade dålig aktivitet i magen, för att rumpan eventuellt låg nedåt samt för att kolla mitt blodtryck, då jag haft så himla mycket huvudvärk och i lördags morse vaknade och såg ut som om jag blivit slagen kvällen innan (svullen i hela ansiktet, men det la sig tack och lov efter ett par timmar). Jag kände på mig att allting var bra och med det så kändes det lite som om att jag var där i onödan, men barnmorskan och läkaren insisterade på att det var bättre att kolla en gång för mycket än en gång för lite och egentligen håller jag med om det. Det är bara det att jag kände mig så himla larvig då jag kom in där.
CTGkurvan så i vilket fall jättefin ut. Bebisen hjärtljud var bra (jag tyckte de var ganska låga jämfört med mina andra två graviditeter) och det registrerades att det pågick en del förvärkar. De kollade blodtrycket som var lite högre än normalt med sina 130/75, men de sa att det var inom rimliga gränser och tyckte inte detta var alarmerande. De tog också en urinsticka men de sa aldrig nått om den så jag antar att den såg ut precis som den skulle.
Vad gälde den eventuella vändningen på barnet så kunde barnmorskan inte riktigt känna hur bebisen låg eftersom jag har så spända bumuskler men tyckte att det inte bådade jättegott att hon hittade hjärtljuden så högt upp, vilket hon sa kunde innebära just det att bebisen vänt sig. Men förlossningens lilla ultraljudsapparat visade det som vi hoppades på och det var att huvudet låg nedåt. De tittade att bebisen såg bra ut och att den tränade andningsrörelser.
Man var bra sugen på att fråga om de såg könet, men vi höll oss.
Angående könet så känner jag och Tomas oss 95% säkra på att det är en kille i magen. Visst, ingen av barnmorskorna som gjorde ultraljud kunde se ordentligt eller bekräfta det, men vi tycker ändå det känns som om att de båda lutade liiite mer åt att det skulle vara just en pojke och sen tror jag också att det är för att vi redan har två killar, så vi känner inte att vi vågar hoppas på annat. Det hade varit roligt med en tjej, men vi är så lyckliga över vår lilla Leo där inne, så det spelar faktiskt ingen roll! Sen är det inte så långt kvar innan vi vet på riktigt heller.
Ja, jag skulle kunna skriva i evigheter, men ska för er skull börja avrunda nu. Men först ska jag berätta att livet efter semestern börjar återgå till det normala nu. Det är förvisso semester för Tomas den här veckan också men det blir ju inte semester-semester eftersom pojkarna skolas in i sina verksamheter och vi i och med detta måste gå in i vanliga rutiner igen. Marcus började sitt fritids idag och hans klass startar den 22:a augusti. Oliver började hos sin dagmamma (och min underbara, bästa vän) idag och det gick jättebra. Det känns bra att han får gå där Marcus också gått.
Avslutningsvis kan jag säga att jag är 29 år. I två minuter till. Sedan fyller jag 30!
Jaha, varför börjar jag inlägget med denna ganska tråkiga och onödiga information? Ja varför inte egntligen. Nu ska jag dock gå in mer på vad som händer här omkring just nu i allmänhet. dvs det jag brukade blogga om innan vi blev helt upptagna med att bygga soldäck runt jacuzzis och liknande. Nu ska ni dock inte läsa in för mycket i det där vi, för jag har bara suttit och sett ut som ett svullet sällskap till min kära man som har varit den som gjort jobbet. Men det låter trevligare att säga vi, när vi alla varit närvarande. Hade jag bara haft den här lilla smidiga datorn då så hade det inte varit så glest mellan mina inlägg här kan jag gissa. Men inte gråta över spillt bloggutrymme, utan bara försöka fylla upp istället.
Idag fick vi åka till förlossningen. Dock inte av den anledningen som de flesta nog vill åka till förlossningen, för enligt alla beräkningar är jag gravid i vecka 36, vilket innebär att det är 4-5 veckor kvar innan det är dags, beroende på hur man räknar (fulla veckor eller veckor i sig). Nej vi fick åka in för att jag hade dålig aktivitet i magen, för att rumpan eventuellt låg nedåt samt för att kolla mitt blodtryck, då jag haft så himla mycket huvudvärk och i lördags morse vaknade och såg ut som om jag blivit slagen kvällen innan (svullen i hela ansiktet, men det la sig tack och lov efter ett par timmar). Jag kände på mig att allting var bra och med det så kändes det lite som om att jag var där i onödan, men barnmorskan och läkaren insisterade på att det var bättre att kolla en gång för mycket än en gång för lite och egentligen håller jag med om det. Det är bara det att jag kände mig så himla larvig då jag kom in där.
CTGkurvan så i vilket fall jättefin ut. Bebisen hjärtljud var bra (jag tyckte de var ganska låga jämfört med mina andra två graviditeter) och det registrerades att det pågick en del förvärkar. De kollade blodtrycket som var lite högre än normalt med sina 130/75, men de sa att det var inom rimliga gränser och tyckte inte detta var alarmerande. De tog också en urinsticka men de sa aldrig nått om den så jag antar att den såg ut precis som den skulle.
Vad gälde den eventuella vändningen på barnet så kunde barnmorskan inte riktigt känna hur bebisen låg eftersom jag har så spända bumuskler men tyckte att det inte bådade jättegott att hon hittade hjärtljuden så högt upp, vilket hon sa kunde innebära just det att bebisen vänt sig. Men förlossningens lilla ultraljudsapparat visade det som vi hoppades på och det var att huvudet låg nedåt. De tittade att bebisen såg bra ut och att den tränade andningsrörelser.
Man var bra sugen på att fråga om de såg könet, men vi höll oss.
Angående könet så känner jag och Tomas oss 95% säkra på att det är en kille i magen. Visst, ingen av barnmorskorna som gjorde ultraljud kunde se ordentligt eller bekräfta det, men vi tycker ändå det känns som om att de båda lutade liiite mer åt att det skulle vara just en pojke och sen tror jag också att det är för att vi redan har två killar, så vi känner inte att vi vågar hoppas på annat. Det hade varit roligt med en tjej, men vi är så lyckliga över vår lilla Leo där inne, så det spelar faktiskt ingen roll! Sen är det inte så långt kvar innan vi vet på riktigt heller.
Ja, jag skulle kunna skriva i evigheter, men ska för er skull börja avrunda nu. Men först ska jag berätta att livet efter semestern börjar återgå till det normala nu. Det är förvisso semester för Tomas den här veckan också men det blir ju inte semester-semester eftersom pojkarna skolas in i sina verksamheter och vi i och med detta måste gå in i vanliga rutiner igen. Marcus började sitt fritids idag och hans klass startar den 22:a augusti. Oliver började hos sin dagmamma (och min underbara, bästa vän) idag och det gick jättebra. Det känns bra att han får gå där Marcus också gått.
Avslutningsvis kan jag säga att jag är 29 år. I två minuter till. Sedan fyller jag 30!
Ej utlovade bilder
Jag hinner inte, det är hela sanningen. Jag glömmer att fota, det är därför. Jag minns inte ens att jag har en blogg om kvällarna, det är graviditeten. Vad jag vet är att jag lovade er olevererade bilder.
Graviditeten gör det inte überlätt för mig tyvärr. Jag har väldigt ont nu och så har jag börjat kräkas massa igen (speciellt i bilen). Jag tror att bebisen har kommit långt ned i förlossningskanalen och att det är därför som jag kräks igen, magen har också sjunkit. I övrigt är jag zombietrött kan jag lova. Jag är som i konstant dimma. Men å andra sidan, vad kan man förväntas vara då man är höggravid? Vecka 35 nu, så förhoppningsvis är det inte mer än fem veckor kvar.
trevligt har vi i alla fall haft de senaste dagarna. Det har varit bygge och bad, kryssning med goda vänner och mys. Ikväll ska det byggas nästan klart (jag ska försöka komma ihåg att fota) och sedan ska det grillas.
Underbara sommar, stanna länge!
Graviditeten gör det inte überlätt för mig tyvärr. Jag har väldigt ont nu och så har jag börjat kräkas massa igen (speciellt i bilen). Jag tror att bebisen har kommit långt ned i förlossningskanalen och att det är därför som jag kräks igen, magen har också sjunkit. I övrigt är jag zombietrött kan jag lova. Jag är som i konstant dimma. Men å andra sidan, vad kan man förväntas vara då man är höggravid? Vecka 35 nu, så förhoppningsvis är det inte mer än fem veckor kvar.
trevligt har vi i alla fall haft de senaste dagarna. Det har varit bygge och bad, kryssning med goda vänner och mys. Ikväll ska det byggas nästan klart (jag ska försöka komma ihåg att fota) och sedan ska det grillas.
Underbara sommar, stanna länge!
Bara det
Idag har jag gjort något jag borde ha gjort för länge sedan. Jag har klippt och färgat håret. Det gick på den lilla saftiga summan av 950 kronor, men det var ändå värt det eftersom det blev så himla fint och jag skojar inte då jag säger att det var long over due.
I övrigt så har jag umgåtts med Anna, planerat bröllopsspelningen, köpt en ny elgitarr och en ny dvdbrännare till datorn. Imorgon ska vi åter hem till mina föräldrar för att nygga vidare på altanen. imorgon ska jag lägga upp bilder på kalaset.
And that's that
En vanlig dag
Idag har det varit fullt upp. Jag har spenderat dagen med min väninna Liza. Det var länge sedan vi fick en stund tillsammans eftersom jag har mått så dåligt. Vi hade himla trevligt. Dessutom ska vi nog ses imorgon och på söndag ska våra familjer åka dagskryssning tillsammans, så det är skönt att vara i rullorna igen. Vi tittade lite i affärer i den takt min kropp tillät mig, sedan åt vi lunch och avslutade med att sitta på gården och prata då våra barn lekte en stund tillsammans.
Jag har också varit hos barnmorskan idag. Det var inte min vanliga barnmorksa Hanna, utan hennes sommarvikarie, men det gick bra ändå. Tyvärr har jag jättedåligt järnvärde. På deras maskin mätte det endast till 93, så imorgon måste jag gå till labbet hos husläkarna och ta riktiga prov, så vi får mer ordentligt svar. Sf måttet var på 33 och hjärtljuden på 132. Intressant va?
Imorgon tror jag att det blir att åka till Täby med Liza. Tomas har jobbat idag och ska göra det även imorgon.
Jag har också varit hos barnmorskan idag. Det var inte min vanliga barnmorksa Hanna, utan hennes sommarvikarie, men det gick bra ändå. Tyvärr har jag jättedåligt järnvärde. På deras maskin mätte det endast till 93, så imorgon måste jag gå till labbet hos husläkarna och ta riktiga prov, så vi får mer ordentligt svar. Sf måttet var på 33 och hjärtljuden på 132. Intressant va?
Imorgon tror jag att det blir att åka till Täby med Liza. Tomas har jobbat idag och ska göra det även imorgon.
Godagens!
Hej i "sommarvärmen" (?).
Här hemma går allt på härlig semesterhalvfart. Jag mår mycket bättre och tänker inte på de saker som är jobba lika ofta längre. Jag tror definitivt att de råd jag följt från Johanna, samt B-vitaminerna har hjälpt mig. Sedan kan jag ju skatta mig lycklig för allt underbart stöd jag fått.
Igår sov underbaringarna hos mormor och morfar så att jag och Tomas kunde få en lugn eftermiddag och kväll. Det var så tyst och ovant att vi råkade glömma bort att bli trötta på kvällen och helt plötsligt var klockan 4 på morgonen, 3 filmer sedda och ytterligare tre låtar inför vår spelning färdigställda.
Idag sov vi av förklarliga själ till omkring 11 och sedan tog vi det lugnt en stund innan vi åkte hem till mamma och pappa för att hämta barnen. Men det blev lite mer än så, för igår hade de (mamma, pappa, Oliver och Marcus) premiärbadat i deras nya bubbelpool och idag när vi kom dit så satt de alla fyra och gottade sig i bubblorna. Vi hade inte tagit med badkläder då min mor sa i telefonen att det nog inte skulle bli nått badande idag, men vips så hade vi lånad badkläder och hoppat ned i värmen och njöt ordentligt av det!
I detta inlägg ser ni hur det såg ut då pappa och Tomas arbetade på tomten dit poolen skulle ställas.
Den här bilden tog mamma från balkongen idag, då vi satt och bubblade.
Sedan blev helt plötsligt klockan middagstid och mina underbara föräldrar bjöd oss på underbart god middag från restaurang Guldpanda. Nu känns det som om man inte behöver äta på en vecka minst.
Nu lever bebisen om ordentligt i min mage. Magen börjar bli ganska stor nu, men det är inte så konstigt i och med att jag är i slutet av vecka 33 nu. I tisdags var vi på ultraljud på Odenplan och då sa de att allt såg bra ut i magen och att bebisen var helt normal och låg med huvudet nedåt. Beräknad vikt just nu var 2,1 kg. Däremot kunde de inte bekräfta könet, för i ena sekunden tyckte hon det såg ut som en pojke och i nästa en flicka. Vi tror dock fortfarande att det är en liten kille där inne, så får vi se när det väl är dags om några veckor. Men jag erkänner att det är lite spännande att vi inte vet till 100%
Bilder från idag. Imorgon är sista dagen i vecka 33.
Detta är vecka 33 då jag väntade Oliver 2008. Tycker ni inte min mage var större då?
Här hemma går allt på härlig semesterhalvfart. Jag mår mycket bättre och tänker inte på de saker som är jobba lika ofta längre. Jag tror definitivt att de råd jag följt från Johanna, samt B-vitaminerna har hjälpt mig. Sedan kan jag ju skatta mig lycklig för allt underbart stöd jag fått.
Igår sov underbaringarna hos mormor och morfar så att jag och Tomas kunde få en lugn eftermiddag och kväll. Det var så tyst och ovant att vi råkade glömma bort att bli trötta på kvällen och helt plötsligt var klockan 4 på morgonen, 3 filmer sedda och ytterligare tre låtar inför vår spelning färdigställda.
Idag sov vi av förklarliga själ till omkring 11 och sedan tog vi det lugnt en stund innan vi åkte hem till mamma och pappa för att hämta barnen. Men det blev lite mer än så, för igår hade de (mamma, pappa, Oliver och Marcus) premiärbadat i deras nya bubbelpool och idag när vi kom dit så satt de alla fyra och gottade sig i bubblorna. Vi hade inte tagit med badkläder då min mor sa i telefonen att det nog inte skulle bli nått badande idag, men vips så hade vi lånad badkläder och hoppat ned i värmen och njöt ordentligt av det!
I detta inlägg ser ni hur det såg ut då pappa och Tomas arbetade på tomten dit poolen skulle ställas.
Den här bilden tog mamma från balkongen idag, då vi satt och bubblade.
Sedan blev helt plötsligt klockan middagstid och mina underbara föräldrar bjöd oss på underbart god middag från restaurang Guldpanda. Nu känns det som om man inte behöver äta på en vecka minst.
Nu lever bebisen om ordentligt i min mage. Magen börjar bli ganska stor nu, men det är inte så konstigt i och med att jag är i slutet av vecka 33 nu. I tisdags var vi på ultraljud på Odenplan och då sa de att allt såg bra ut i magen och att bebisen var helt normal och låg med huvudet nedåt. Beräknad vikt just nu var 2,1 kg. Däremot kunde de inte bekräfta könet, för i ena sekunden tyckte hon det såg ut som en pojke och i nästa en flicka. Vi tror dock fortfarande att det är en liten kille där inne, så får vi se när det väl är dags om några veckor. Men jag erkänner att det är lite spännande att vi inte vet till 100%
Bilder från idag. Imorgon är sista dagen i vecka 33.
Detta är vecka 33 då jag väntade Oliver 2008. Tycker ni inte min mage var större då?
