Det är nästan inte möjligt!?
När jag väntade Marcus mådde jag ganska bra. Jag mådde lite illa och vissa smaker klarade jag inte av men förutom några veckor fruktansvärd ischias så mådde jag ganska bra genom graviditeten. Med Oliver mådde jag skit ärligt talat och det var i princip från början till slut. Jag kräktes en massa och hade ont i hela kroppen. Jag hade hemska smärtor i magen (som inte var förvärkar utan muskelkramper) och fruktansvärd foglossning. Jag blev sjukskriven på sommaren och hösten var inte bättre den. Så jag har haft två helt olika graviditeter med två pojkar. Därav vågar jag inte ens fundera på om det faktum att jag mår som vanligt nu, kan ha något med bebisens kön att göra. Jag mår i alla fall inte illa och har inga andra problem heller. Det ända är att jag till och från har ischiaskänningar, men ingenting farligt.
Men nog talat, nu ska ni få se lite bilder
Vecka 6 började jag bli svullen
Vecka 7 började jag bli lite rund vilket jag inte kunde förstå
Vecka 8 började magen bli ganska stor ändå
Det som gör detta så roligt är att jag gått ned i vikt sedan jag fick reda på att jag är gravid och alltså är det inte därför som magen har växt. Jag talade med Barnmorskan om detta över tel och hon sa att det kan bli så här med tredje barnet (eller ju fler man får) eller så kan det ju finnas en chans att det är två (fast det tror inte jag).
Nu en jämförelsebild
Vecka 3 (alltså innan jag plussade), vecka 6 och vecka 7
Nu skulle det inte förvåna mig om magen kommer stanna av och stå stilla i växt tills jag kommit ikapp i veckor. Det är ju inte heller bebisen som tar sån plats utan svullnad eftersom kroppen vet hur det ska gå till. Jag ska också försöka uppdatera bloggen så ofta som möjligt. Nu dock vila. Marcus är frisk från influensan men Oliver är fortfarande dålig och Tomas är helt sänkt med 39-40 graders feber. Själv hostar jag så jag tror jag spricker snart.
Influensan är på besök
Jag vet att jag har varit dålig på att uppdatera här under veckan men det är lite upp och ned nu när barnen har varit så dåliga. Marcus är äntligen feberfri men Oliver ligger kvar på 38.5. Dessutom är Tomas också sjuk med över 38 och jag börjar känna mig dålig så det är inte så mycket party hemma hos oss för tillfället.
I torsdags var jag och skrev in mig hos barnmorskan och det är alltid härligt för då känns det som allting börjar på riktigt. Det var det vanliga urinprovet, sticket i fingret, val av ultraljudsklinik och små påminnelser om saker man kanske glömt. Men man har ändå koll på det mesta nu när det är tredje barnet, vad gäller saker man gör hos barnmorskan. I övrigt så är jag som nybörjare igen. Underligt när det var så pass nyss som 2008 som jag var gravid senast och eftersom det som sagt är 3:e barnet. Men jag sitter där och läser om vad som händer varje vecka igen och oroar mig för samma saker. Det gör inget. Det är en del av det mysiga. Dessutom är det bara att passa på att njuta så länge jag kan för nu mår jag inte dåligt. Inget illamående att tala om. Jag kräks inte. Det egentligen ända är molvärken jag har och ischias som kommer och går. Men det kunde å andra sidan varit avsevärt värre och det håller jag tummarna för att det släpper.
VUL?
Jag är sjukt sugen på att ringa gynekologen och fixa ett VUL
Oj så långt
231 dagar kvar tills Pyttis är beräknad (enligt mens), usch så långt det plötsligt känns. Vad gissar vi om Ultraljudet, jag går in i vecka 8 imorgon, så det borde vara 10 veckor kvar, kanske någon till. Oj så långt det blev till allting helt plötsligt.. Fast tiden har gått hyfsat fort fram jag fick reda på att jag var gravid fram tills nu. Det jävliga är att när jag sen väl är på Ultraljudet så kommer jag troligtvis att flyttas tillbaka ett par veckor... Hoppas inte!
Panik på jobbet!
Hej och hå. Jag har inte skrivit nått på hela veckan. Vissa kanske är nervösa över att jag försvunnit för att det gått illa med graviditeten men gladeligen är det inte så. Nej, jag har helt enkelt börjat jobba igen. Jag har haft en vecka som varit så full att jag fullkomligt deckat i sängen vid 20-snåret. Något jag med all rätt gjorde igår. Jag var med om en mindre rolig upplevelse kallad matförgiftning.
Fullkomligt ovetande köpte jag klockan 12.13 min mosbricka på Statoil i Knivsta. Den smakar gott. Korven är lite stark men god. Jag orkar inte ära upp det sista moset. 15,10 sitter jag fortfarande ovetande om vad som komma skall vid mitt skrivbort och talar med vår nyanställde Håkan när jag känner ett underligt illamående komma krypande. Gravid så tänker jag inte mer på det utan tror givetvis det är en produkt av just graviditeten. Jag känner dock helt plötsligt att jag måste kräkas och det är då.
"ursäkta mig, jag måste spy" hinner jag få fram medan jag reser mig och springer förbi en förvånad Håkan och in på toa för en första lackering. Efter det tyckte jag det kändes bättre och går tillbaka ut till de andra. Det är ingen hemlighet att jag är gravid så jag möts av sympati över att det kan bli så när man är gravid.
Jag hinner ringa ett samtal som ingen som tur var svarade på och sedan måste jag springa till toaletten igen. Men den här gången kan jag inte komma ut på 45 minuter.
Jag skakade i hela kroppen och det gjorde så ont i magen. Det snurrade i huvudet och jag kände mig lätt panikslagen. Hade känslan av att vilja klä av mig helt naken och hoppa in i duschen. Något mindre lätt på jobbet. Det blev bara att åka hem. Jag satt i bilen som min mor körde (vi arbetar på samma ställe) med en papperskorg i knät och behövde snart stanna för att kräkas lite till. Sen kom det inget mer men magen värkte ordentligt. Hemma så totaldeckaed jag i soffan efter att jag spolat av mig i duschen.
Idag mådde jag bättre så jag åkte till jobbet. Men jag är tröttare än vanligt. Inte så konstigt.
För att bara komma tillbaka till ämnet gravid för en sekund. Inget missfall som tur var men min mage har blivit jättestor! Jag fattar ingenting. Det skämtas om tvillingar runt mig. Jag tror inte det, men vi får väl se om några veckor när jag blir kallad på Ultraljud. Nästa vecka är det i alla fall inskrivning på mödravården - spännande.
Det är en sak jag inte förstår, varför glömmer man allt från graviditet till graviditet?
fortfarande
Jag har aldrig fått missfall tidigare och jag vet så klart inte om jag kommer få det nu heller, men jag hoppas ju självklart innerligt att det inte är så, utan att det bara växer ordentligt där inne och att det faktiskt är därför det känns så här.
Jag har funderat i alla fall på om jag borde försöka få en VULtid.. men samtidigt, blir det mf så blir det ju det oavsett VUL eller nte..
Jag ska fundera
Orolig...
Hästjobb
Angående graviditeten så känner jag inte av den så mycket nu. Jag mår inte illa, har inte speciellt ont i brösten osv. Ibland känner jag att det spänner och drar i livmodern men det är egentligen allt. Underbart! Jag får hoppas det blir en underbar graviditet som den jag hade med Marcus. När jag väntade Oliver mådde jag jättedåligt i princip från början till slut.
Jag är...!
I övrigt sitter jag i en semesterbubbla. Idag har jag haft Liza och barnen här, det har varit jättemysigt. Men nu är det bara den här veckan kvar och sen tillbaka till jobbet. Där har jag framför mig att tala om för Chefen att jag är gravid och sen allt det vanliga. Har ni tänkt på hur långsamt tiden går när man är gravid? Det är inte nödvändigtvis för att man längtar efter bebisen, som man gjorde saå där galet mycket med första barnet, utan bara i allmänhet. Tiden går så sakta så man hinner bli gammal på en vecka.
Förutom när man är ledig förståss
