Jag är en tänkare. Jag hatar att jag är det eftersom jag inte är en tänkare i bra bemärkelse. Jag tänker för mycket, kör huvudet i väggen, mår dåligt över saker jag tänker på. Ibland måste jag prata om det så att det inte äter mig innifrån. Jag har alltid varit så. När jag var liten var jag rädd att bli kidnappad, när jag var äldre var jag rädd för hiv, nu är jag rädd å mina barns vägnar. Det är givetvis mer där emellan, men för mycket att räkna upp. De säger att det är bra att tänka mycket, så man inte gör förhastade saker. Men jag önskar ändå att jag inte tänkte så mycket, inte ältade saker helatiden -för mig själv. Det hade varit toppen om jag kunde släppa det jobbiga bakom mig. Men det är typisk mig. Alltid tänka för mycket