I svår ångest kan det ibland vara svårt att se att det kan bli bra någon gång alls, på andra sidan dimman. Jag har fått lära mig att det finns något som heter "förväntansångest". Jag har alltid kallat det att leva på minnet, men vet nu mer vad det innebär. Det innebär att jag vaknar och blir orolig för att jag ska få ångest sedan och att detta ger mig ångest. Idag har det varit en riktigt dålig dag. Riktigt. Men kvällen har varit skön och lugn och jag mår ganska bra. OM jag skriver om min ångest eller depression i mina inlägg så kommer det nog att vara högst kortfattat, för VARFÖR ska jag älta det när jag mår bra?

Vet ni vad, det är bara juli och augusti kvar och sedan kommer vår bebis! Lycka!

Jag ska vara ärlig, för jag förstår att det är många av er som tänker att "jaha, det var en kortis hon kom tillbaka innan hon försvann", men anledningen till att jag "försvunnit" igen är för att jag råkat ut för något som man inte hör så mycket talas om. Ni vet, graviditeter är ju rosenröda och underbara - så länge man inte har ont. Men det är i princip allt.

Jag har hamnat i en graviditetsdepression sedan i lördags förrförra veckan. Varje dag är en otrolig kamp för mig som delas av ångestattacker, gråt och instabilitet. Jag har fått hjälp av läkare och psykolog, samt så klart av min underbara stöttande familj och min fantastiska underbara make. Till detta har jag också fått en medicin (självklart ofarlig för bebisen) som ska vara lugnande och ångestdämpande.

Vidare kämpar jag också med att få i mig mat. Jag klarar inte riktigt att äta nu, men för bebisen så kämpar jag allt jag kan med även detta. Jag hoppas att ni har överseende med att jag kanske inte kommer skriva så mycket som jag absolut hade tänkt att göra. Jag hoppas dock orka med så mycket som möjligt.

Vad jag kan säga om detta är att det slog till från ingen stans. Det kom hårt och skoningslöst och det som läkarna och övriga som vet, alla är överrens om, är att det först och främst kommer från TOTAL utmattning. Som ni kanske vet så har Tomas fått arbeta på annan ort och från början skulle det vara två veckor, men det slutade med tre månader. Något så tog hårt på oss båda och som ingen av oss varit lyckliga över. Jag har under den tiden varit ensam med en jättejobbig graviditet och två barn i trotsåldern. Jag förstod aldrig själv hur utmattande detta var. Jag menar, det finns ju ensamstående föräldrar och jag och Tomas hade det ju så här 2009 då han arbetade borta i 6 månader och då gick det bra. Skillnaden på då och nu? Gravid.

Jag återkommer så ofta jag orkar

Hallo! Här har det varit ett par dagar som har varit en riktig pärs att gå igenom.
Mina föräldrars lilla vovve är sjuk och det ser inte speciellt bra ut tyvärr. Absolut, det finns en chans att han skall klara sig igenom detta, men jobbet för att nå dit kan kanske vara för stort. Det kanske också vara omöjligt, men det hoppas vi så klart inte. Hur som haver så spenderade jag en hel dag hos mamma för att hjälpa till att sköta Brutus och försöka få honom att må bättre. Det hjälpte kanske inte så mycket, men vi fick i alla fall i honom lite medicin och så. Så det var ju självklart något jobbigt att gå igenom.

Dessutom har det varit väldigt dålig aktivitet i magen på några dagar. Detta kan delvis bero på att jag mår väldigt dåligt just nu. Jag är totalt utmattad av att ha fått göra må mycket själv nu när Tomas varit borta. Hur som haver så kan ju självklart detta gjort att jag missat någon spark här och där, men när jag samtalat med barnmorskan och med bb så ville de att jag skulle komma in på koll.
Det är en överdrift att säga att de fick igång bebisen i magen, men de gjorde i alla fall en CTG som såg bra ut och de gjorde också ett litet ultraljudet där de kollade fostervattenmängden och detta såg bra ut. Av den anledningen sa de att trots att bebisen inte rört sig tillfredställande så bedömer de att allt verkar vara bra just nu. Men de sa också att om han inte kommit igång ordentligt tills imorgon då jag ska till barnmorskan så bör det göras en ny kontroll. Kom igen bebis, börja sparka!

Idag så var jag hos min mamma fram tills 12 ca och sen hade jag ett möte hemma innan jag hämtade barnen på dagis strax innan klockan 16. Nu är Marcus ute och leker med en kompis och jag ska ta en dusch med Oliver.

Ikväll, eller inatt kanske jag egentligen borde säga, så kommer min UNDERBARA make ÄNTLIGEN HEM! och nu är han FÄRDIG med jobbet på annan ord så
Ä N T L I G E N slipper jag vara hemma själv och ta hand om allt, utan kan kanske äntligen få lite vila för min trötta kropp och själ. Nu är det dags att få må mentalt bra igen och inte vara slut och trött jämt (för mer än det man är pga. graviditeten i sig).

Idag har det inte varit någon bra dag. Jag har mått illa och haft ont hela dagen. Jag har dessutom haft väldigt mycket onda sammandragningar. Nu på kvällen är det värre.
Jag har i alla fall fått en del jobbiga saker gjorda. Jag var till exempel tvungen att åka till kontoret trots att jag kan få ont av den hyfsat långa bilresan. Men det var för att de skulle fylla i papper till FK åt mig, angående min inkomst. Jag var också tröttsamt nog tvungen att återlämna filmen som Tomas hyrde igår. Jag misstänker att dessa två små äventyr är anledningen till att jag fått må så kass idag sen.

Imorgon kommer min syster Sandra hit och vi ska ha lite kvällsmys med tv och så. Lika bra att passa på nu när det troligtvis är sista dagen som Tomas arbetar borta. Hon sover nog också kvar här, så det blir ju trevligt.
I övrigt kan jag säga att jag endast kommer ligga och vila imorgon. Jag har så himla ont som sagt och sammandragningarna gör så ont emellanåt. Jag blir lite nervös att bebisen inte mår så bra där inne. Dags att försöka få kroppen i balans. Sen är det bara att inse att jag inte kan må så mycket bättre än så här troligtvis. Jag ska däremot försöka äta lite stadigare och mer regelbundet. Det kan hjälpa mot allmänmåendet.

Jag är ledsen för detta trista inlägg, men jag har verkligen inte orkat idag. Nu ska jag rakt ned i säng







De två översta bilderna är från i lördags, den understa är från idag. I lördags gick jag in i vecka 28.

Sen kväll då jag återkommer till bloggen, men den här eftermiddagen blev inte riktigt bra för mig. Att åka på Barnes djungel var väl okay. Både jag och Tomas föredrar Lekiz, men barnen tyckte det var roligt med lite förnyelse och det är ju huvudsaken.

På vägen hem började jag må väldigt illa och det slutade med att jag stod och kräktes ordentligt vid bilen, utanför restaurangen som Tomas och jag köpte vår sallad på. Tack och lov stod bilen bakom knuten på huset och inga folk var där. I annat fall hade jag nog försökt smyga iväg ändå, för vem orkar hålla på med "hej.. ni får ursäkta. Jag är inte sjuk, jag är gravid"? Jag mådde tillfälligt bättre men så fort vi satte oss i bilen började jag må dåligt igen.

Jag fick i mig salladen och sedan hoppade jag in i duschen för att göra ett försök att må lite bättre. Jag hade hoppats att salladen skulle lösa detta, men icke. Duschen fick bort illamåendet men lämnade mig med ordentligt ont bak i ryggen (foglossningen). Jag hade ju redan ont, men nu är det utöver det vanliga.

Tack och lov skulle kvällen inte innehålla några spektakulära eskapader, utan jag kunde lugnt finna en så bekväm ställning i soffan som möjligt och vi kunde se finalen av Talang. Simon Westlund som vann talang, snacka om talang. Sen kan man ju som sagt diskutera underhållningsvärdet osv. men programmet heter talang och ingen kan säga att han inte har det, så grattis!

Nu sitter jag här med smärta, men ändå glad efter en dag som barnen haft roligt på och som vi kunnat vara tillsammans på. Bara en vecka kvar för Tomas i Mariestad,

men det behöver jag inte tänka på förrän på söndag

"Allting har sin perfekta plats i livet, även negativa känslor. Utan negativa känslor skulle du inte veta hur det känns att må bra. Du skulle bara känna en enda grå och trist känsla hela tiden eftersom du inte skulle ha något att jämföra dina känslor med. Du skulle inte veta hur det känns att vara riktigt lycklig, upprymd eller glad. Det är genom att vara ledsen och sorgsen  som du vet hur det är att vara lycklig. Du kan aldrig ta bort dina negativa känslor från livet, för de är en del av livet och utan dem skulle du inte ha positiva känslor.

Om du mår dåligt över att du har negativa känslor ger du mer kraft åt dem. Dina negativa känslor blir inte bara värre, du förstärker också den negativitet du sänder ut"

Ur boken "The Secret KRAFTEN" av Rhonda Byrne.
Läs den!

Ja, då är det ännu en supervarm dag i Stockholm. Jag sitter inne just nu och känner mig rinna bort och vet inte vad jag ska göra för att svalka mig. Med Marcus hjälp har jag städat så gott jag kan eftersom Tomas kommer hem om några timmar, men ännu finns det rum för förbättring.

Min fonasteni gör sig påmind efter denna veckans eskapader från barnen. Min mor tyckte att utegångsförbud var ett jättedumt "straff" men jag står fast vid beslutet. Någon gång gäller det att sätta ned foten och fungerar inget annat så får man göra nått som kommer vara så pass jobbigt för dem att de inte helst vill hamna där igen. Idag kan de gå ut eftersom det är torsdag, imorgon har jag inte tagist ställning till än. Det var ju nämligen så att jag sa att det blir utegångsförbud hela helgen. Idag är det vardag. Men det är inte heller idag som det skulle varit jobbigt för dem. Det jobbiga kommer just på lördag och söndag, när barnen på gården är ute och har kul. När de ser ungarna ute leka och cykla. När Marcus kompisar Leon och Engla kommer att komma och knacka på och han inte kommer att få gå ut och leka med dem. Nej, det står jag fast vid. Utegångsförbud hela helgen.

Idag kommer som sagt Tomas hem så jag sitter här och försöker klura ut någon middag som blir gott inför kvällen. Inget kul med makaroner just idag. Normalt planerar vi hela veckans mat men jag minns inte vad vi planerat och jag hittar inte listan heller. Så improvisation blir dagens middag. vad som improviseras fram är en annan femma.

Jag är så trött nu att jag lätt skulle kunna somna, men här är det bara att kämpa sig förbi och vidare.

Hemma igen efter att ha hämtat barnen på dagis. När jag kom så hängde flera av de stora barnen på staketet och tittade bort mot vägen för att få se studentflaken som åker runt här idag. Det är härligt att höra de där skriken av glädje och musiken som kantas av tutningar och sjungande ungdomar. Det känns på något sätt som om sommaren faktiskt börjar på allvar då de börjar köra runt.
Tiden går så snabbt, som jag brukar nämna, men idag då insåg jag att det var 11 år sedan jag tog studenten.
Jag har ändå hunnit med mycket sedan dess.

Jag har bland annat hunnit gifta mig (vi firar 6-års bröllopsdag 13:e augusti) och skaffa två barn samt ett till på väg. Det är härligt. jag tänkte att jag ska bjuda er på några av mina favoritfotografier här, från tiden tillsammans med Tomas och våra barn

Ännu en dag har gått förbi av graviditeten och nu är det bara 93 dagar kvar tills den 9 september då bebisen är beräknad. Visst, det kan bli både mer och mindre, men får jag önska och bestämma som jag vill så får han gärna komma tidigast den 28 augusti. Han behöver inte heller vänta så mycket längre än så.
Anledningen till detta exakta datum är för att vi har en spelning på ett bröllop på kvällen den 27 augusti och jag vill gärna göra detta. Detta är i vecka 38, så han får gärna komma dagen efter. Varför inte få lite värkar på morgonen efter spelningen? Ja, vi får se. Planera går ju inte.

Dagen idag har skilt sig från mina andra dagar detta år. Jo men det är klart att alla dagar skiljer sig från varandra, men om jag ser på det så här, så arbetar man i veckorna och är ledig på helgerna. Alltså så som det brukar vara (för mig i alla fall). Men idag träffade jag läkaren på MVC för tredje gången. Jag träffade läkaren vecka 15 första gången och sa då nej till en sjukskrivning. Jag ville kämpa på trots mina smärtor. Sedan träffade jag läkaren igen för tre veckor sedan och då rekommenderade hon mig verkligen en sjukskrivning, men jag sa nej. Jag har haft ett ganska jämt ont fram tills strax efter jag var där senast. Men nu är skillnaden så påtaglig. Jag har ont, jag får kramper och massa sammandragningar. Jag mår också illa och får migrän. Jag kan inte röra mig ordentligt och gör jag något ansträngande på dagen så får jag lida ordentligt för det på kvällen. Jag kan heller inte sitta på stol längre stunder m.m. Hon tyckte det var dags för mig att inse fakta idag.
Hon började med att på ett vänligt sätt skratta lite åt att jag lutade åt en halvtidssjukskrivning. "Du tror att du ska arbeta halvtid". Sedan gjorde hon sin undersökning och började fylla i ett papper. Jag såg att det var till Försäkringskassan och frågade henne vad hon skrev. "Jag skriver en heltidssjukskrivning till dig nu. Du ska vila" osv. Så.. ja, nu får jag hoppas att detta hjälper mig något med mina besvär. Men jag erkänner att jag känner mig bra värdelös som har det så här. Kvinnor i alla tider har ju varit gravida och bla bla, ni vet. Då borde jag väl klara av det, jag gjorde ju det med mina söner. Men ibland så kanske det är lika bra att inse faktum också.

Efter jag varit hos doktorn åkte jag hem till min mamma och satt och tog det lugnt innan jag hämtade barnen på dagis. Så blev jag tvungen att gå ned på centrum och kopiera sjukintyget och sedan köpa frimärke och kuvert och posta det. Den lilla minieskapaden har gjort att jag sitter här ikväll och har så himla ont igen. Visst jag har haft ont hela dagen, men som jag sa innan, gör jag något ansträngande så får jag sota hårt för det. Tack och hej vad ont jag har. Det är så typiskt att Tomas är borta och jobbar då så jag är ensam hemma med barnen.
Komihåglapp till mig: be mamma om att låna vetekudden för eventuell hjälp när det blir så här.

För att prata om nått positivt en sekund innan jag kryper ned i sängen, så har vi skaffat en katt till. En liten syster till Tasse. Det roliga är att det är hans halvsyster på riktigt och de har connectat så himla bra. De är jättemysiga tillsammans och han tar så väl hand om henne och tvättar henne osv. Så det är mys.

Imorgon ska jag göra en glukosbelastning. Ni kan väl hålla tummarna för att jag inte kräks eller får en sockerchock?


Missi

Nu på morgonen vinkade jag av min kära make i dörren igen. Han har sin sista vecka att arbeta på annan ort och för att de ska hinna klart så han slipper åka tillbaka nästa vecka så ska de arbeta hela veckan, inklusive nationaldagen och fredag denna här veckan.
Så stod jag alltså där i dörren. Böljande nylagda lockar och sidennattlinne som vackert smet åt den gravida magen. Nyfixade naglar och perfekt markerade läppar kring ett pärlvitt "jag älskar dig" leende. Böjda ögonfransar och en hint av sommarparfym. 
Eh... nja. I wish. Ni vet, yrvaken med rakt oborstat hår, småkisande ögon och en ljusblå t-shirt lånad av Tomas, då den sitter löst och skönt över gravidmagen. Men vet ni vad, det gjorde inget.

Men det är rätt underbart det där, att man efter flera år som gifta (6 år i år) fortfarande ha känslorna att man skulle vilja göra just såna saker. Bara för att vinka adjö. Ni vet, så han har nått att längta efter. Det är rätt romantiskt att ha de känslorna kvar. Egentligen förstår jag inte varför man ska sluta tänka så, men det är så många som säger att de känslorna försvinner efter ett tag. Så trist för dem tycker jag!

Igår var det som bekant finalen av Big Brother 2011 och i vårt hus så höll jag och Tomas på Peter och vår äldsta son Marcus höll på Martin. Nu var det ju Simon som vann vilket var lite sådär småtråkigt tyckte vi. Men Grattis Simon! Han var också jätterolig att se på inne i huset och jag höll på antingen honom eller Peter fram tills jag verkligen satte Peter som favorit. min önskade ordning igår skulle varit: Peter 1, Martin 2 och Simon 3. Men vi är nöjda i alla fall. Det har varit väldigt roligt att följa dem i huset.

Angående graviditeten så är jag nu i vecka 27 och det går fort framåt. Jag hade inte väntat mig att tiden skulle flyga på det här sättet. Med Marcus gick det i snigelfart, men eftersom det var första graviditeten så är det inte jättekonstigt. Med Oliver gick det ganska fort, men ändå inte så fort som nu.
Jag skall dock vara överlycklig över att det känns som om det går så snabbt, för jag har så himla ont emellanåt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag mår väldigt mycket illa också och har på sista tiden plågats av smärtsamma sammandragningar. Imorgon ska jag träffa läkaren på MVC, så får vi se hur det blir. Jag har träffat dem 2 gånger innan och båda gångerna har det föreslagits sjukskrivning, men jag har sagt nej till det. Nu finns det en risk att jag måste inse att kroppen kanske inte orkar om jag kör på som vanligt (i den mån det går så klart). Men jag håller humöret uppe och det är huvudsaken tror jag. Svårt också att vara helt sänkt med två barn mellan 2½ och 5½ hemma. Speciellt i och med att Tomas arbetat på annan ort i snart 3 månader (kommer dock hem varje torsdagskväll och åker sen igen på måndagsmorgonen).

Nu är det dags att börja göra sig i ordning. Vi ska på Födelsedagskalas hem till min kära väninna Jenny idag vid två. Ensam med dessa smärtor är det lika bra att börja i tid ;-)

Kram på er!

Magen i vecka 25 (vecka 27 nu. Ska ta en ny bild).