PANG sa det när Oliver for i golvet med huvudet före. Han hade tappat balansen då han stod vid soffkanten. Inga händer emellan den här gången, bara huvudet och Oliver brast ut i förtvivlat skrik och gråt. Sedan somnade han strax efter det. Jag kittlade under fötterna medan han sov. Ringde sjukvårdsupplysningen och kollade lite bra att veta ifall det skulle vara skakning. Oliver vaknade och var pigg en stund. Åt en matburk. Nu är han bara gnällig och besvärad och jag funderar på om jag måste åka till sjukhus eller inte. Inget körkort gör situationen mindre rolig. Tomas är i Östersund och mina föräldrar på väg till Turkiet. Jag ska ringa maken och fråga vad han tycker.

Visst är det nästan alltid något när man har barn... Jag älskar dem