Ibland drömmer man bra underligt!

Hela drömmen började med att det var något slags cirkusgäng hemma hos mina föräldrar. De hade elefanter med sig och de uppträdde för oss. Av någon anledning hade de med sig ett medel som gjorde att vi blev lite skummiga i huvudet. När de gick så hade elefanterna trampat in det där medlet lite här och var, så jag hade lite svårt med synen eftersom den blev lite dubbel.

Tomas stack till jobbet i alla fall och jag står allmänt och tittar ut genom fönstret, varpå jag ser ett stort passagerarflygplan som håller på att störta på ängen (i verkligheten så ligger det en äng, ganska liten, där mamma och pappa bor). Jag ser explosionen och börjar i panik försöka ringa 112, men hur jag än bär mig åt så lyckas jag inte få till det. Siffrorna kommer i fel ordning, det kommer extra siffror, inte hela numret och jag kan inte trycka på ring upp knappen eftersom jag träffar flera knappar samtidigt. Jag lyckas dock ringa Tomas som inte verkar bli så panikslagen över det hela, eftersom han babblar om att hans telefon pipit på jobbet om att han glömt sin vanliga mobil hemma (?).

Vid det här laget är jag jättestressad men fullt bestämt på att jag måste hjälpa till på olycksplatsen. Mamma är rädd och försöker stoppa mig, men jag slänger fra knä och armbågsskydd, som jag var smart nog att tänka att de kunde vara bra ifall jag var tvungen att vara mycket på knä. Jag får skydden först efter att min lillasyster lekt en lek med dem som innebar att jag var tvungen att blunda, medan hon blandade dem och sedan i blindo peka på vilket jag ville ha. Bra lek när man har bråttom.

Jag rusar allt jag kan ned mot ängen med Tomas i telefonen, men lägger på när jag ser att det är tumult där nere. Jag ser inte planet eftersom kroppen tydligen är bakom träden, men det brinner och det är massa folk. Jag inser att jag inte var så smart ändå eftersom jag medan jag satte på mig ordentliga "ifall att" skydd så glömde jag skorna.. Samtidigt kommer två överlevande rusande genom träden. Det är en flicka som springer hand i hand med en yngre pojke. De är båda smutsiga, men hon erbjuder mig sina för små plastsandaler, som hon tog av någon väldigt skadad, som hade erbjudit henne dem, så hon skulle kunnat fly. " Jag lägger skorna vid ett av dessa träd sen, ifall du vill behålla dem som ett minne på din överlevnad" säger jag, tackar och rusar iväg. Skorna går genast sönder.

Runt hörnet ser jag stora högar av smuts och bråte och ag springer vidare tills jag når flygplanskroppen, som nu snarare ser ut som ett öppet strandat skepp och inuti finns (tack och lov) inte döda folk, utan ett rövarband (?) som tagit beslag på båten/skeppet och nu tänker ha det som gömställe. Jag inser att om jag inte vill bli tillfångatagen så måste jag skynda mig därifrån. Jag hör då jag kommer runt ett nytt hör, hur rövarbandet i bakgrunden talar om att förinta världen och jag förstår att nu måste jag skynda mig att göra något.

Vid den här delen av drömmen har jag slutat att springa mot ett kraschat flygplan för att hjälpa till.

Runt nästa hörn är det ett pojkrum jag är inne i. Det är en obehaglig känsla, men jag har tack och lova Tomas med mig, som ur tomma intet dykt upp. Tv'n i rummet visar något dovt barnprogram och vi inser att vi måste ta oss ut genom fönstret om vi ska kunna rädda världen. Tomas gör allt han kan för att få upp fönstret och jag ser att vi kommer att äntra ett annat rum, med ett till fönster, som vetter mot en skog, OM vi lyckas passera. Obehaget och stressen är på taglig och väcker Oliver mig och säger på sitt babyspråk att "mamma jag vill upp nu".

Jag förstår att drömmen kanske inte verkar helt frisk, men å andra sidan, hur ofta drömmer man normala saker? 

 
(http://handarbeta.se/images/uploads/tt_115.JPG)


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0