Jaha, varför sitter jag då vaken fortfarande?
Dels är det för att maken är borta på annan ort och arbetar (som han var 2009 och som ni kan läsa om från mars 2009 och 6 månader framåt) och då blir det en omedveten vändning på dygnet för mig. Dels kan det också vara för att det är så himla varmt inne i vår lägenhet att jag inte kommer till ro i kroppen.

Den här kvällen var kantad av onödiga barnabråk hos oss. Marcus och Oliver som ser sin chans att klampa på över mig här nu när jag har ont och inte orkar som vanligt, passade på att köra med traktordäcken över hela mig. De har, sedan jag la dem, skrikit, lekt, bråkat, knuffats, sprungit upp och ned ur sängen, trotsat osv. Oliver har obekymrat ställt sig framför mig i vardagsrummet och lekt med lego och svaret på "gå och lägg dig" har varit ett iskallt "nej". Det gick så långt att det blev utegångsförbud för pojkarna i helgen. Det kommer vara en kamp att gå igenom den helgen, för de kommer bråka, gråta och klättra på väggarna. Men ibland måste man sätta ned foten och även fast resultatet kanske inte var så starkt idag så kommer de förhoppningsvis akta sig för att få utegångsförbud igen. Kanske en lugn vecka nästa vecka trots att Tomas är borta.

Men det är faktiskt ett faktum just nu. Jag har för ont och mår för dåligt för att orka som vanligt. Det är klart att jag säger åt dem och ibland blir tvungen att höja rösten. Kraven jag ställer på dem som att städa i rummet och dylikt är ju desamma som när jag inte är gravid. MEN skillnaden är att de känner att de kan klampa på, för ibland orkar jag inte. Ibland så ger jag upp. Jag vet att det ska man inte göra som förälder eftersom det innebär att de lär sig att bara de tjatar eller vad det är så får de tillslut, eller slipper tillslut eller vad det kan vara. Även om man redan sagt nej till exempel. Det har till exempel hänt att jag sagt att de inte får somna till film som de brukar göra, för att de inte städat upp på rummet trots att jag tjatat en hel dag om det. Men på kvällen när de gråter och skriker och bråkar osv över detta, så kan jag ha gett med mig tillslut för att inte själv behöva bryta ihop. Det sätter sig för dem, så är det ju. Mamma kan vi köra över, hon ger med sig tillslut, för hon orkar inte. annat är det när pappa är hemma eller dagar när jag mår bättre. De kör på, men de får inte vad de vill ha ändå.

Usch vilket värdelöst inlägg. Men så kan det bli när man sitter uppe trots att klockan passerat midnatt och man vet att man ska upp och fixa med barn inför dagis.
För er som nu bestört tänker att "hur kan hon ha barnen på dagis när hon är hemma. Vill hon inte ha dem hemma eller?!" så kan jag säga att JO det skulle jag vilja. Men jag orkar inte hela dagarna ensam med dem. hade jag orkat det så hade jag inte varit sjukskriven nu. Dock får de inte gå hela dagarna för mig nu när jag är hemma. Idag lämnade jag exempelvis strax efter 9 och hämtade 14.30.
Marcus skulle dessutom bli helt förtvivlad om han inte fick gå till dagis och leka med sin bästis Lukas. De ska förövrigt börja i samma klass nu till hösten så det är ju toppen!
idag, för första gången någonsin, så hade Oliver så kul så han sa att han inte ville gå hem när jag kom. Men å andra sidan kan det också ha berott på just det faktum att jag kom så pass tidigt som jag gjorde. De andra gångerna hämtar jag runt 16. De känner sig väl antagligen mer färdiglekta då.

Nej, om jag skulle ta och sluta nu. Jag skulle kunna skiva SÅ mycket mer = resultatet av att inte ha någon vuxen att tala med på kvällen.

Vi hörs imorgon (senare idag) igen